Carrosell's one moment of clarity

Efter tre dagar på webben inser jag att mina armar är slut. Musarmen som vid vissa enstaka tillfällen gjort sig gällande förut, blir en stationär vän. Hon skär genom armarna på mig. När jag måste greppa tag i musen och klicka mig bakåt skär det i armarna så att jag vill skrika rakt ut. Det sa de Faaan aldrig nåt om! Jävla dataÅldern! Och inte fAAN får jag dö i KOL-hosta i schyssta gruvan sedan ett ras blockerat igen ingången och räddningsförsöken är lönlösa och vi aldrig får se dagens ljus igen! Näe, inte får jag en krum jävla rygg och en vattnig skål gröt om dagen och sova på halmbädd i arbetskolonierna och skicka ett brev hem en gång om året och använda min farfars morfars systers gamla raggsockor! Nähe! Det blev det inte. Bara ett invalido med armtassarna snyggt inbundna i kronisk gasbinda och armarna som i ett fladdermuskors över bröstet och sitta och titta ut genom fönstret på fåglarna hela dagen och klappa katten (Med Näsan!) och inte få några soc-pengar för borgarpacket fucking hatar mig och stänga av värmen och teliabonnemanget och falla omkull en dag och inte komma upp och tjugofem år är man, och dö!

Långa stunder under vecka två är jag en schysst vänsterhäntare. Jag klickar och drar och flyttar och klipper bilder så det smäller härliga blixtar! Då gör det ironiskt nog inte lika ont heller när jag på eget bevåg klipper bilder som jag tycker är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t roligt.

Jag inser att jag får prioritera om mitt liv. Framför allt de sexton timmarna om dygnet framför datorn. Prioritera ...bort, allt som inte är av relevans. Men jag måste få skriva, tänker jag. Så skriva får jag. Men sen snabbt ladda upp och sen snabbt som fan logga av. Snart får jag börja använda mina korvastumpar till tår.

Jag hade så gärna varit en sån gullig, framåt, trevlig tjej som pratar med allt och alla i tid och otid. Jag hade så gärna svept in på redaktionen i ett moln av rosa himladamm och slagit dem alla med fantastisk häpnad. Men det är svårt. För mig. Att slå alla med häpnad. Och att gå in i en sådan roll och befinna mig i denna roll dag efter dag. Speciellt när lillamy-carro kryper in i korridoren på måndagsmorgonen med nån slags randiga, tramsiga strumpbyxor och hälsar lite försynt och kryper ner bakom första bästa 19-tumsskärm. Gärna två. Och kanske inte förräns framåt nio-snåret drar sitt första sarkastiska skämt eller flinar lite i mjugg för sig själv. Ja, väldigt schysst hade det varit, om man hade varit en sån. Och i smyg tittar jag på de andra anställda och funderar på om de någonsin svept in i dammsörja eller om de också kommit och varit lite veviga och sagt Va? lite för många gånger såsom jag.

Jag är så trött på att vara en klant. På att vara en praktikantklant. Praktiklant. Som säger "Oj" och "Nämen" och "Jasså?" och "Hur?" och "Varför?" och "Vad?" och "Var?" och "När?" Hade bara velat kunna komma in i gunget en gång och öst på. Och sen kanske kunnat jobba lite mer på att svepa folk av deras fötter än att dra långa röda hårstrån från skallbenet när jag eftertänksamt och i stark övertygelse om att jag "kan själv" låter bli att fråga om hur man gjorde det och det eftersom jag inte fan står ut med att fråga en enda fråga till.

Men det finns en anledning. Jag fick bara vara på min gamla avdelning i två veckor. I slutet av den andra veckan började jag känna mig lite mer med bland kopparna. Då hade jag gått omkring och lekt praktiklanten och började övermodigt känna att jag kanske inte var det, lika mycket. Men då skulle jag byta redaktion! Och börja om från scratch med nya namn och personer och inloggningnamn och knepiga satans mac-datorer. Så jag blev praktiklanten igen. Nystöpt och reborn. Och jag som frågat och frågat och frågat och kände att jag inte lika påtryckande behövde fråga så mycket längre, fick en alldeles gyllene paintballpistol med ett heavyshit-laddat fetbatteri med ett tusen miljoners nya frågor. Så trött på min egen röst som så vackert stegrar sig i slutet på meningen. Så nu sitter jag mycket tyst. Slitande och dragande och jammande i håret och det faller röda hårstråtofsar ner på tangentbordet.

Idag är det en person som har dött på redaktionen. Det är fruktansvärt och obehagligt. Iallafall får jag reda på det tidigt på dagen. Det är jag tacksam för. Redan efter fikat, berättas det för mig. "...ifall du undrar om människor verkar lite nere idag" säger min kollega. Det har stått ett minnesord om det i tidningen, det har jag såklart missat.

På eftermiddagen är det en minnesstund för personen. Jag, som flyttat till centrala centrala av den innersta redaktionen blir lite ställd när jag ser hur folk kryper fram från alla håll. De kommer liksom glidande från sidorna och bakifrån och rakt fram ifrån. Folkvandring. Jag håller på att säga något till min kollega och lägga min väska på bordet, men stannar när rummet blir tyst av folk, och det står människor utmed väggarna och borden och pelarna och bara rakt upp och ner. Tystnaden väller fram. Jag ställer mig också. Bara metern från mitt bord. Sedan kommer chefredaktören i mitten. Han är helt klädd i svart. Svart kostym, svart skjorta. Ingenting händer. Sedan talar han. Om personen och vad personen betytt. Om personens släktingar. Om personens arbete. Om sjukdomen.

Jag vet inte vem personen var. Men ändå är situationen så mättad, så allvarlig, och så otroligt sorglig att det svider i ögonen och halsen är tjock. Jag försöker tala mig tillrätta "...men kom igen nu, du vet ju ens inte vem det är..." men det spelar liksom ingen roll. Jag är så ledsen. För personen som hade det så bra och jobbade på redaktionen, för personens äkta och personens barn. Jag har hört lite under dagen, vid lunchbordet och visst är det en fruktansvärd tragedi.

Så tänker jag på hur många som drabbas av samma skit. Och tittar ut på alla människor som draperat sig över redaktionen, och jag känner att många borde känna som jag. De som inte kände personen alls. Men ändå så tydligt känner ödesmättat svart. Oändliga mängder sorgligt. Kvinnorna som torkar sig i ögonen med pappersservietter och som är rödmosiga i ansiktet. Och vi som inte kände så bra som känner allvaret i stunden och står och applicerar det på oss själva. Så tacksam, tacksam, så länge det inte drabbar en själv. Att familjen får vara frisk. Att de som finns kvar finns kvar. Och så tänker man; det är så jävla skört. Jag brottas och sväljer. Jag blinkar med ögonen och försöker titta någon annanstans. Vill inte att nån ska se och säga "...hon praktikanten som stod och grinade..." Men någonsstans, visst står jag väl bara nte och smågråter för personen. Men ännu mer för att barnen inte har någon förälder och någonstans ännu värr för att personens äkta får sova helt själv nu. Och ser det för mig själv och vill hem och hålla om Mmö i soffan och hålla och hålla och krama helt sönder honom så att han aldrig skadar sig och aldrig råkar illa ut och alltid stannar hos mig.

Vi avslutar med en tyst minut. Folk får av polisradion och nyheterna från ekot. Så står alla tysta. Kvinnorna med servietterna och chefredaktören och alla framkrypande och jag. Bara minuter efter att alla skingrats och jag sitter vid bordet igen hör jag någon skratta. Inte bara ett skratt, men ett sånt där sjujävla slå-sig-på-knäna-tappa-luften-skratt. Men för jävlar.

"Ja, det är ju skönt att veta att halva Sverige har snöstorm nu" säger chefen på jobbet idag. Och så skrattar alla. Hela redaktionen. Vi tittar smeksamt ut genom rutorna på de gröna gräsmattorna, på de kalsvarta träden och den eftermiddagsdalande solen. Mest skrattar jag. Högst av alla skrattar jag. Vrålar ut och håller mig om magen.
"Ja, då är man faktiskt glad att man är i malmö" säger jag. För det är man.

Onsdagen går bättre än måndagen. Definitivt bättre än tisdagen! För på tisdagen sitter jag bara med knuten näve och håller på att slå pannan i mac-skärmen och fan ingen ingen ingen svarar och det värsta jag vet är "sorry det blev inget" till chefen och det spricker och faller och fan och gud vet vad.

Men onsdagen är bättre. På eftermiddagen äter jag en clementin. På förmiddagen är jag på kurs uppe på åttonde våningen. Han skriver i mejlet att jag ska komma vid nio, och att vi får knö ihop oss vid en dator, för kurssalen är bokad. Det är ok. Det är bara jag och en tjej till som ska ha kurs. Jag kniper tummen mot handflatan för att inte skriva tillbak till honom "Det blir mysigt". Jag vill! Jag vill! Jag vill!! Men jag gör det inte.
Det blir lite mysigt ändå, för den andra tjejen ska inte vara med. Så det är bara han och jag. Vi sitter vid hans macskärm på åttonde våningen och har järnväg i massivt och härligt med industri utanför och han klickar och visar och jag sitter lagom laidback och hummar och nickar och säger håhå. En gång vänder jag huvudet över vänster axel och försöker se lite havet. Det gör jag. Eventuellt.

Men sen blir det lite blasé. Jag går gärna på kurser. Speciellt när det är på jobbet och man kanske får en koppmejava, en bulle eller kanske en baguette som jag inte kan äta med skinka och ost. Och så är kurserna så jäkla nazistyrda så att man får andningsuppehåll och det är himla coolt. Introduktion (4 minuter)! Logga in (17 minuter)! Första sidan (8 minuter)! Katten musen tie tusen (3 minuter)! Fika (12 minuter)! Exemplena är så jävla genomtänkt rekordeliga, de kursansvariga så insvarvat programmerroliga och egetövningsstunderna så kronologiskt abnormt utsvävande så att femtioplussarna ska hinna fråga ett och två och faktiskt få problem med att logga in. Va? Inloggningsnamn först? Lösen sen? Är det här ett lösen? Sen då? Sen då? Var ska jag trycka nu? Va? Logga in? Jaha. Är den den? Jasså. Oj då.
Alltid. I love it.

Idag är vi bara två och inte så maniskt manualstyrda. Han visar och jag tittar. "Nu får du göra" säger han. Så jag gör. Sen visar han lite mer. Så får jag göra det också. Skriva in pinsamma dummy-rubriker och trycka på Publish. "Vad betyder draft?" undrar jag. Det vet inte han. Det betyder "göra (skriva) utkast till, avfatta, sätta upp, formulera; rita [utkast till]" kollade jag upp nu (I norstedt 77.000s ord och fraser, för att vara pk). När klockan är vid elva är vi lite mätta. "Du kan ju peta lite om du vill" säger han. Det är jag inte alls sugen på. Främst för att jag redan har "petat" lite men också för varje sak som jag kännt varit ganska självklar så har anteckningarna från en intervju som ligger i väskan bultat än hårdare. En intervju jag genomfört i trosor och linne på sängkanten på morgonen eftersom jag varit så förbannad på att mannen inte varit nåbar dagen innan att jag direkt jag vaknar på morgonen är fullt stridslysten och laddad som fan på att få den där, kanske inte superhotta, storyn gjord. Men jag vill inte göra honom ledsen. Så jag petar en gång till. Sen finns det verkligen ingen anledning att jag sitter kvar mer. Så jag tar lilla obligatoriska manualpappershäftet och tackar så mycket och åker hissen ner till trean och kommer glatt in på redaktionen tre timmar tidigare än vad som från början var bestämt och som jag egentligen lobbat för.

Sen blir det fan skriva av! Ös!
Och på lunchen åker jag hem till Kitty som har kräkts på morgonen. Hon är inte beredd på att jag ska komma hem, hon kommer yrvaken i dörren med lite försening och de där fantastiskt klippande, smårynkiga sovögonen som jag aldrig sett maken till på någon annan katt. Jag äter en falafel och tittar på ellen degeneres show och Kitty sitter i teve/stereo/multimediabänken ovanpå den gamla radion bredvid lp-singlarna. Nu stoppar jag in henne i ett av de tomma facken i hemska hyllan och så trycker jag in mitt huvud där också och då kurrar hon så att det blir resonanslåda.

Folk tror att jag läser böcker. Det är inte sant. För jag läser inte böcker. I typ mars började jag läsa brott och straff. Den var jag färdig med i kanske oktober. Och den tyckte jag var så jävla bra!! Den var så jävla bra!!! Så bra att man inte kunde låta bli. Mm.. så bra. Den var så att man tog munsfulla munshyggen av den och svalde och stank. Alldeles mätt och pö blev man, av brott och straff. Men jag läser inte böcker. När det typ var oktober och jag var färdig med brott och straff började jag läsa egalias döttrar. Och den är så jävla bra! Så jävla bra!! Men jag läser inte böcker. Och då tar det så jävla lång tid.

I alla fall tror folk att jag läser böcker. Som om jag såg kulturell ut på något sätt. Så de vill gärna prata böcker. Om det blir en pinsam tystnad; prata böcker. Jag vill inte prata böcker. Väldigt sällan vill jag prata böcker. För jag läser dem inte.

Om folk vill prata böcker vill de prata populärkultur. Populärkultur läser jag verkligen inte. Populärkultur är de här deckarböckerna, den stackars satans "chic-litten" som fått öknamnet "chic-litt" för visst fan måste man förnedringslabla en genre och stoppa in den i ett skåp när det är kvinnor som är upphovspersoner och som faktiskt gjort nåt bra. Det finns nån bok om nån clementin eller mandarin eller nåt. Om den här fruktansvärda filmpersonligheten bridget jones. Och så finns det hon från norrland som också skriver deckare och som gör liknelser mellan cigarettstumpar och bajskorvar. Och hon som pratade på sommarprogrammet. Läckberg.

Men jag läser inte sånt. För hörrni, nähe! När jag var tjugo år och läste skrivarkurs på folkhögskola ute i nåt helvetes blåshål i skåne och det var 2002 fick jag lära mig hur man skriver. Och vad som är bra stilistik och dålig stilistik. Och vi hade seminarium och lisa marklund och insåg i samstämmig andakt vad hon gjorde som vi fått lära oss att vi inte skulle göra. Inte indoktrinering, bara insikt. Så förutom att jag träffade åtminstone en fantastisk vän att spara och ha på skrivarkursen i tomelilla, för det var det, så lärde jag mig vad som var bra litteratur och dålig litteratur. Och jag såg aldrig tillbaka.

Så det tar mig en sida eller två rader och skrika i högan sky och smälla igen böcker. Mången bok har flugit ur min hand och gjort vid båge genom luften för att landa på nedskräpat golv när jag en gång glömt att jag inte läser böcker. Damaged for life. Blev jag. Med stolthet! Jag läser inte för att det är "dålig" litteratur. Jag läser inte för att jag inte står ut. När tröjor beskrivs in i minsta stickmasksnyans och tröjan inte har någon roll, när taffliga liknelser i 1700-talsanda används för att hotta upp en samlivsroman i stockholmsmiljö. När personer har utläggningar för att författaren tycker att det är så jävla klimaxsexigt att trampa på tangenterna. Nä. Men spara mig.

I alla fall. Jag fick en bok av min bror. Det var en pocket, han jobbar in en av de större bokhandelskedjorna ibland. Den hette nånting-nånting och var skriven av Jennie Dielemans. Jag tror att jag fick den för att det var en helt läskig man som var utklädd till rosa kanin på framsidan. Och jag tänkte verkligen läsa den. Plus att den var skriven av en kvinna. För jag hatar ju män och allt som män gjort.

Och skriver en man en dålig bok som jag håller i min hand räcker det fan inte med en båge genom rumsrymden, då åker den fan ut! Iallafall var det en typisk, ovan-nämnd, samvarohistoria i stockholmsmiljö. Yadda-yadda. det gick flera sidor och jag läste tålmodigt på. Men sen! Det kom en sekvens och en persons son hade blivit arresterad och det var lite obehagligt! Så var det nåt rop eller nåt, som åkte iväg genom en lägenhet, och typ började studsa på väggarna eller nåt annat sånt därn't jävla trams! Så jag fick ju drämma/lugnt och fint lägga ner boken på golvet för jag hade ju fått den av min bror och sen plockade jag aldrig någonsin mer upp den igen. Ja. Vad hade det med nåt att göra? Vad var det för trastöntigt sidospår. Och vad gjorde det med historien, förutom att underminera den och säga "läsläläs, läs inte mig, för jag är så kvasi och blasé och jag tänker inte föra nåt framåt utan stå här och trampa och lilla jennie dielemans får minsann betalt per sida, så nu får du fan stå ut". Med trams. Ja, det fanns ju inget annat att göra. Inte kunde jag sitta där och läsa om ord som studsade på väggarna, men hallå, det hände ju viktiga saker. Näe. Sånt där står jag inte ut med. Och sådär är allt. Det vet jag. Lättsmält och folkligt och lättillgängligt och lättsmält och lättförståeligt och jävligt folkligt och jävligt kasst.

Men Carro, din jävla bloggbajsonanerare, hur fan skriver du själv då? Ja, fan mycket bättre än DU!

Det är gott med en kall öl efter en lång dag på jobbet. Jag äter en banan. Men annars var idag den första dagen på jobbet. Eller; praktiken. Markera; stor, stor skillnad. Det är ganska tydligt att jag inte borde vara journalist alls. Till en början lämnar personalchefen över mig till en man som inte har något hår på huvudet. Jag vinklar ansiktet mot solen och stirrar fascinerat. Annars vet jag inte hur han ser ut, men han har inget hår på huvet. Alltså, nada. I fyra timmar sitter vi instängda i ett rum. Eller en timme äter jag lunch. Ensam, för jag är ensam. Så surt med vegetarisk dagens och så får man spagetti med krossadtomat-sås på. Jag hittar en hel (HEL) oförstörd klyfta vitlök i såsen. "Fin" tänker jag. Han har en kurs, mannen utan hår. I långa passager sitter jag bara och slöstirrar på hans flint. Den är märkligt äggformad. Nästan som ett båtskrov upp å ner. Som om hans mammas starka sätesmuskler klämt till skallbasen på honom. Som en inkorporerad punkarkam. Märklig är den. Ett tag funderar jag ut eventuella saker hans föräldrar tvingat honom bära som huvudbonad under uppväxten. En vägkon, kanske.
Uppe på min avdelning bor det en skräckinjagande man från en östgötsklingande trakt. Han ser ut som James Hetfield. Jag vet inte vad han heter. Jag tänker på honom som James Hetfield. Ja, det är en skräckinjagande upplevelse att praktisera. Alla hatar en och är blasémässigt avdankade. Jag är en av tio tusen och tusen praktikanter som ringt och tjutit och tjatat för att få komma in och som får sitta vid ett bord och skriva lite blaj och aldrig riktigt bli en av gänget och sen är det tack-tack. Hejhej. Så känns det. Under dagen, som mer blir som eftermiddagen eftersom den fantastiska mannen utan hår instrurerar mig fram till mätta halv två, hinner jag skriva en "hej-och-hallå-där"-telefonare, en notis om ett par och avskriva en grej som faller. Telefonaren går till en präst, ja, han tror visst på gud, det verkar ju helt sjukt! Men mest präglas dagen av mina tio tjocka korvabitar till fingrar och tafflande happande över mac-tangentbord. Så visst känner jag mig lite glad att högskoleutbildningen lärt mig den mest adekvata informationen inom it-branschen av alla. Skillnaden mellan mac och pc. Kortfattat kan man kalla den controlheteräppleknappen eller äppleknappenärcontrol. Så när man vet det är allt precis som vanligt. Fast saker flyger fram och tillbaka över skärmen och jag känner tafflig panik och biter mig i läppen och tänker "men vad faan nu då" flera gånger i minuten. Annars är det precis samma.