Cirkelkomposition.
”Gör vad du fruktar och din fruktan kommer att dö” - Ralph Waldo Emerson, skriver jag på griffeltavlan som man skriver med vit krita på som sitter ovanför lampknappen i mitt hem. Så lyrisk som jag blev då fann det i min almanacka under vecka 23. Jag tror att den kommer från LO. Inte lika lyrisk är jag idag när jag skriver det på svarta tavlan med en kort mjölig vitkrita. Småkritiskt backar jag bakåt, ryggar, tittar, rynkar ögonbrynen. Lite för att mansnamnet omöjligt får plats och att det ser så jävla fult ut med ett Ralph W. Emerson som dessutom går upp utmed ramen eftersom det omöjligt får plats. För det är en liten tavla. Mest för att jag kritiskt granskar innebörden av det jag just skrivit och samtidscyniskt avfärdar.
Är det verkligen så, och går det över sen? står jag och tänker med en halvklänning i handdukstyg och gröna pikétröjekrageflikar som sticker upp lite snyggt mot halsen. ”Om man bara ger sig den och fan tar tag i det, försvinner det sen?”
Till en början, när jag hittade den för säkert flera veckor sen, har jag varit övertygad om att så är fallet. Idag vänder jag.
Jag tycker ju att det är obehagligt att ringa till gamla chefer (ja, nu tjatar jag), tänker jag. Och jag ska inte fega ur och säga obehag för det är fan rädsla. Men sen en dag på hösten tog jag tag och ringde de där. Men jag är fortfarande rädd nu. Och visst tog jag mig levande igenom de där samtalen men jag ser fan inte fram emot den dag då jag sitter i samma situation igen. (Jag antar att en sådan kommer snarare än jag kan ana).
Och folk kan vara höjdrädda och darriga, men jag har svårt att tro att en dag på kukis(nästornet) skulle göra dem mindre darriga. Möjligen mer ödmjuka. Tacksamma när de kom ner.
På samma sätt med tentor. De tycker jag att man borde känna seriös dödsskräck inför, för där är det ju befogat. Men ännu har jag inte sätt nån småsvettig nervös som knatat ut ur en tentasal, slängt pennan åt helvete och ropat ”Bring on some more, girls!”
Nu kör min hjärna på högvarv om mina egna rädslor, för att validera eller förkasta min teori.
Jag är rädd för att drömma en sån jävla skräckig mardröm att jag blir galen och knasig. Men det är svårt att avgöra den, liksom testa med en jävla otäck så man låses in på anstalt och sen sitta där och tänka ”Oj, jag är inte rädd längre”.
Jag är inte vidare höjdrädd. Jag pallar trycket av att flyga rätt okej. Jag är inte helknasig i mörker, men brukar tända en lampa innan jag börjar darra. Jag parerar tomtar, troll och feer ganska bra. Däremot ska man inte förkasta besök från andra sidan.
Kanske borde jag tänka i banor av vuxnare fears nu sen jag blev äldre? Deklarationen, att fonderna går åt helvete, 158 582 kronor i skuld till CSN, långtidsarbetslöshet, ligga med samma person i resten av ens liv, parmiddagar, urinläckage, cancer och död?
Innan anteckningen är färdigskriven har jag vandrat åtskilliga åtta varv i rummet, klämt upp syntarluggen med en blommig klämma, ryckt ner den gummiguttauppsatta griffeltavlan från väggen och sköljt av den under rinnande vatten.
”Gör vad du fruktar och din fruktan kommer att dö”.
Näe du, fan heller.
Är det verkligen så, och går det över sen? står jag och tänker med en halvklänning i handdukstyg och gröna pikétröjekrageflikar som sticker upp lite snyggt mot halsen. ”Om man bara ger sig den och fan tar tag i det, försvinner det sen?”
Till en början, när jag hittade den för säkert flera veckor sen, har jag varit övertygad om att så är fallet. Idag vänder jag.
Jag tycker ju att det är obehagligt att ringa till gamla chefer (ja, nu tjatar jag), tänker jag. Och jag ska inte fega ur och säga obehag för det är fan rädsla. Men sen en dag på hösten tog jag tag och ringde de där. Men jag är fortfarande rädd nu. Och visst tog jag mig levande igenom de där samtalen men jag ser fan inte fram emot den dag då jag sitter i samma situation igen. (Jag antar att en sådan kommer snarare än jag kan ana).
Och folk kan vara höjdrädda och darriga, men jag har svårt att tro att en dag på kukis(nästornet) skulle göra dem mindre darriga. Möjligen mer ödmjuka. Tacksamma när de kom ner.
På samma sätt med tentor. De tycker jag att man borde känna seriös dödsskräck inför, för där är det ju befogat. Men ännu har jag inte sätt nån småsvettig nervös som knatat ut ur en tentasal, slängt pennan åt helvete och ropat ”Bring on some more, girls!”
Nu kör min hjärna på högvarv om mina egna rädslor, för att validera eller förkasta min teori.
Jag är rädd för att drömma en sån jävla skräckig mardröm att jag blir galen och knasig. Men det är svårt att avgöra den, liksom testa med en jävla otäck så man låses in på anstalt och sen sitta där och tänka ”Oj, jag är inte rädd längre”.
Jag är inte vidare höjdrädd. Jag pallar trycket av att flyga rätt okej. Jag är inte helknasig i mörker, men brukar tända en lampa innan jag börjar darra. Jag parerar tomtar, troll och feer ganska bra. Däremot ska man inte förkasta besök från andra sidan.
Kanske borde jag tänka i banor av vuxnare fears nu sen jag blev äldre? Deklarationen, att fonderna går åt helvete, 158 582 kronor i skuld till CSN, långtidsarbetslöshet, ligga med samma person i resten av ens liv, parmiddagar, urinläckage, cancer och död?
Innan anteckningen är färdigskriven har jag vandrat åtskilliga åtta varv i rummet, klämt upp syntarluggen med en blommig klämma, ryckt ner den gummiguttauppsatta griffeltavlan från väggen och sköljt av den under rinnande vatten.
”Gör vad du fruktar och din fruktan kommer att dö”.
Näe du, fan heller.
I love you but I've chosen darkness.
Hej.
Jag och min pojkvän har varit tillsammans sedan 2004. För två och ett halvt år sen kom jag in på min drömutbildning i Stockholm. Han är åtta år äldre än mig och har bott i Malmö hela sitt liv. Han har familj och jobb där så han ville inte flytta med mig. Vi sa att vi skulle försöka ändå. Vi åker varannan gång till varandra och ses två gånger i månaden. I julas förlovade vi oss och allt var bra. Jag har bott hos honom i Malmö varje sommar och det är planerat att jag ska flytta ”tillbaka” dit när jag är färdigutbildad.
Det har varit oerhört svårt för mig att anpassa mig till livet i Stockholm, framför allt eftersom jag hela tiden varit på ”resande fot”. Jag har varit mycket deprimerad medan min pojkvän har varit mer passiv. Vi har haft mycket telefonkontakt men han har mycket svårt att förstå mig.
Jag har ofta känt mig bitter under de här åren och mycket ifrågasatt hans kärlek till mig. På senare tid har jag ofta känt mig arg, helt rasande, speciellt då jag träffat lyckliga par. Jag skriker på min pojkvän och frågar honom varför jag inte var värd att flytta för? Dessutom känner jag mer och mer illvilja mot att flytta ner till Malmö. Det känns som att jag har lagt ner så mycket tid på resande för att vara med min pojkvän att jag slösat bort mitt liv på honom. Jag har lagt ner så mycket energi på det här förhållandet och förlorat så mycket tid på mig själv och mina vänner. Samtidigt som han inte behöver göra något.
Min pojkvän förstår mig inte alls och tycker att jag borde hålla ut den ”korta” tid som är kvar. Jag känner ett raseri över att han utsatt mig för detta. Han har vetat hur dåligt jag mått och ändå inte förstått hur viktigt det varit för mig att jag velat vara med honom.
Nu känner jag att jag ger upp det lilla som jag har som är mitt när jag ska flytta ifrån Stockholm. Jag flyttar till hans stad där jag själv inte känner någon och återigen måste starta upp en ny tillvaro. Jag är mycket bitter över hur livet har blivit och ångrar att jag inte lämnade min pojkvän redan från första början, trots att jag älskar honom, för att ha kunnat slippa så mycket elände.
Vart ska jag gå härifrån?
Jag och min pojkvän har varit tillsammans sedan 2004. För två och ett halvt år sen kom jag in på min drömutbildning i Stockholm. Han är åtta år äldre än mig och har bott i Malmö hela sitt liv. Han har familj och jobb där så han ville inte flytta med mig. Vi sa att vi skulle försöka ändå. Vi åker varannan gång till varandra och ses två gånger i månaden. I julas förlovade vi oss och allt var bra. Jag har bott hos honom i Malmö varje sommar och det är planerat att jag ska flytta ”tillbaka” dit när jag är färdigutbildad.
Det har varit oerhört svårt för mig att anpassa mig till livet i Stockholm, framför allt eftersom jag hela tiden varit på ”resande fot”. Jag har varit mycket deprimerad medan min pojkvän har varit mer passiv. Vi har haft mycket telefonkontakt men han har mycket svårt att förstå mig.
Jag har ofta känt mig bitter under de här åren och mycket ifrågasatt hans kärlek till mig. På senare tid har jag ofta känt mig arg, helt rasande, speciellt då jag träffat lyckliga par. Jag skriker på min pojkvän och frågar honom varför jag inte var värd att flytta för? Dessutom känner jag mer och mer illvilja mot att flytta ner till Malmö. Det känns som att jag har lagt ner så mycket tid på resande för att vara med min pojkvän att jag slösat bort mitt liv på honom. Jag har lagt ner så mycket energi på det här förhållandet och förlorat så mycket tid på mig själv och mina vänner. Samtidigt som han inte behöver göra något.
Min pojkvän förstår mig inte alls och tycker att jag borde hålla ut den ”korta” tid som är kvar. Jag känner ett raseri över att han utsatt mig för detta. Han har vetat hur dåligt jag mått och ändå inte förstått hur viktigt det varit för mig att jag velat vara med honom.
Nu känner jag att jag ger upp det lilla som jag har som är mitt när jag ska flytta ifrån Stockholm. Jag flyttar till hans stad där jag själv inte känner någon och återigen måste starta upp en ny tillvaro. Jag är mycket bitter över hur livet har blivit och ångrar att jag inte lämnade min pojkvän redan från första början, trots att jag älskar honom, för att ha kunnat slippa så mycket elände.
Vart ska jag gå härifrån?
De eviga förmiddagarna.
Jag tror att jag kommer minnas de eviga förmiddagarna långt efter att jag någonsin slutat plugga och slutat med att ha eviga förmiddagar. Det är en sak jag riktigt uppskattar med mig själv; förmågan att driva runt och fördriva hela flera timmar i underkläderna, småtrallandes på rummet. Som exempel; De eviga eftermiddagsföreläsningarna. Som föregås av en evig förmiddag. De börjar kanske vid ett. Och om jag börjar i skolan vid ett behöver jag åka hemifrån klockan 12 (Kolla vilken stockholmare! Inte ett klagomål i sikte!). Jag vaknar vid halv tio. Det är min vuxenstandard. Som sjuttonårskid kunde man sova till ett och två och tre. Men jag är 25, och relativo vuxen, så jag sover till halv tio. Tjugo över nio, ibland tjugo i, men alltid runt halv. Då kanske jag legat och masat ett tag och tittat med korpgluggen och somnat om och somnat om och det har varit sådär alldeles speciellt varmt och gosigt under täcket. Och vet att jag vaknar och allt känns rätt bra och sen sätter jag på p3 på klockradion för en sån har jag och sen ligger jag där och kollar på himlen och hugar mig över dålig musik och försöker utläsa dagen ur den bra. Jag brukar komma ur sängen, för någon gång blir jag hungrig. Så jag tvättar mig och tar på mig nåt relativt. Sen hasar jag ut i köket och gäspar i korridoren. Det är när jag kommer tillbaka som det går åt helvete. För det är då det tar stopp. Kanske har jag brallor på mig. Kanske har jag inte. Antagligen har jag tröja på mig, men troligast ett linne. Och sen skuffar jag runt på mina 18 kvadrat och gör ungefär ingenting. Och det som jag gör, det tar så för jävligt mycket längre tid än vad det möjligen kunnat gjort annars, så att det spänner över en sex-sju-åtta eviga förmiddagar innan det någonsin bara verkar kunna bli färdigt. "Hon hade saker att göra, sa hon" säger tjejen som jag åker på skolreportageresa med till Riga när hon pratar om en tredje tjej som också är med och som inte velat vara borta för många dagar."Men vaddå, om ni är hemma, har ni saker att göra då eller? Vad gör man för saker?" säger hon på sån där hetsig stockholmska som bara en riktig jävla hetsig stockholmare kan få till. Och jag försöker:"Men hon kanske.., kanske..."För visst vet jag att det finns saker som man har att göra när man är hemma. Och jag tänker på mina eviga förmiddagar och mina behov att bara vara tyst och hålla käften ibland och vet någonstans att jag verkligen kan ha saker att göra då.Stockholmaren är helt oförstående. Det är hon till det mesta."Men vaddå?! Vad har hon att göra hemma? Brukar ni ha saker som ni MÅSTE göra hemma?! Va?!""Hon säljer saker på tradera" säger jag, för när den stockholmska tjejen hetsar upp sig för mycket gör man vad som helst för att få en paus i hennes eviga haranger genom att låta sin egen baslåda avtemperera luften. "Hon säljer sina grejer på tradera, och sen när auktionerna går ut så måste hon ägna massa tid åt att packa in grejerna i papper och kartonger och gå ner med dem till ica och väga och köpa porto och posta och det tar en massa jävla tid."Sen tycker jag själv att jag är ganska rolig. Men kanske har jag ägnat en eller annan evig förmiddag åt det. Femtio spänn i fickan för en illgrön segundamano-kavaj brorsan hade på en maskerad en gång och sen lämnade åt sitt öde i mitt hem. Och ringa statliga instanser, för de är ju såna som aldrig har öppet. Och vårdcentralen. Och harkla av sig all gärna godmorgon och ringa som ett jävla solsken och på-sina-bara-knän-be om ett sommarjobb och få en fetdissning som sen stinger hela dagen. Översätta färdigt det där som jag aldrig översätter färdigt. Leta fram alla viktiga jävla papper som borde ligga i viktiga-papper-lådan som jag har och som inte ligger där. Ringa nån gammal chef man hatar och som hatar en tillbaka. Men mest dansar jag. Och trallar fram och tillbaka. Går mellan soffan och sängen och toan och kommer inte för mig något vidare alls. Lyfter upp en sak från golvet bara för att lägga den på ett annat ställe på golvet. Börjar läsa en text men knappar på fjärrkontrollen istället. Börjar någon gång ta på mig med ångrar mig två timmar senare och börjar om.
Det är först när solen går ner utanför fönstret och jag fortfarande inte kommit mig för att borsta tänderna som jag fattar att jag fördrivit en dag till precis ingen nytta alls. Och sen blir det en jävla fart när lilla ångesten tränger sig på.
