Neurol.
Apotekets mest oomtvistligt bästa produkt måste ju ändå vara produkten med det stolta namner Neurol. Mest för att det är så gastkramande likt det mentala tillståndet neuros. Men även för att det är just det som det är till för att stävja. I någon slags lightversion.
Idag hittar jag en burk Neurol i mitt badrumsskåp. Jag visste inte om att den bodde där. Men jag har en känsla av att jag klämt i mig både en och fler av de svarta pillren vid tillfälle. Vid tillfälle som till exempel då jag hårt arbetade natt på seveneleven på odenplan och om eftermiddagarna behövde forcera vårsommarsolen med tjocka filtar och falla ihop i någon stunds vila innan nattens åttatimmarspass (22-06).
"Milt rogivande" är den säljande sloganen. Så tänker jag att varför äter jag inte de här? Jag som går här hemma och ju mer tiden vrider sin elaka tand påminner om en hysterika. Jag med sonen som hamnat i någon slags kronotandsprickning. Som baddar mina bultande ådror åtskilliga gånger om dagen. Som andas djupt genom näsan ner i lungorna enligt kuratorns alla medel. Det kanske är det här jag behöver, lite gött rogivande. Mot det oskyliga babysnyftandet och min egen absolut icke-barnvänliga nanokorta lilla stubinstump.
Bästföredatum är 2014-01-01. Det har funnits hundra tabletter i burken. När jag skakar den hörs ingenting. Så jag skruvar av locket. Och i den ligger en! Som klistrat fast sig i botten. Jag förstår inte detta. Jag förstår inte varför jag kan ha lämnat burken så. En liten stackars neurol! Jag som hade tänkt man skulle hiva in en näv!
Så det blir inget milt rogivande för mig nu. Däremot tyder tecknen på att barnvagnseftermiddagspromenaden kan komma att leda till ett apotek. Bring it on! Jag har ju kommit på en idé nu! Goa lugnande på burk - receptfritt! Aja, kan ju ta den här goa kletiga som ändå fanns kvar nu när jag ändå är igång på'et.
(På samma sätt finns det någon reklam på teve nu om någon slags tandsköljshistoria som lystrar till namnet Retardex. Ja! Som retard. Ex. Retarderad. Efterbliven. Aja.)
Idag hittar jag en burk Neurol i mitt badrumsskåp. Jag visste inte om att den bodde där. Men jag har en känsla av att jag klämt i mig både en och fler av de svarta pillren vid tillfälle. Vid tillfälle som till exempel då jag hårt arbetade natt på seveneleven på odenplan och om eftermiddagarna behövde forcera vårsommarsolen med tjocka filtar och falla ihop i någon stunds vila innan nattens åttatimmarspass (22-06).
"Milt rogivande" är den säljande sloganen. Så tänker jag att varför äter jag inte de här? Jag som går här hemma och ju mer tiden vrider sin elaka tand påminner om en hysterika. Jag med sonen som hamnat i någon slags kronotandsprickning. Som baddar mina bultande ådror åtskilliga gånger om dagen. Som andas djupt genom näsan ner i lungorna enligt kuratorns alla medel. Det kanske är det här jag behöver, lite gött rogivande. Mot det oskyliga babysnyftandet och min egen absolut icke-barnvänliga nanokorta lilla stubinstump.
Bästföredatum är 2014-01-01. Det har funnits hundra tabletter i burken. När jag skakar den hörs ingenting. Så jag skruvar av locket. Och i den ligger en! Som klistrat fast sig i botten. Jag förstår inte detta. Jag förstår inte varför jag kan ha lämnat burken så. En liten stackars neurol! Jag som hade tänkt man skulle hiva in en näv!
Så det blir inget milt rogivande för mig nu. Däremot tyder tecknen på att barnvagnseftermiddagspromenaden kan komma att leda till ett apotek. Bring it on! Jag har ju kommit på en idé nu! Goa lugnande på burk - receptfritt! Aja, kan ju ta den här goa kletiga som ändå fanns kvar nu när jag ändå är igång på'et.
(På samma sätt finns det någon reklam på teve nu om någon slags tandsköljshistoria som lystrar till namnet Retardex. Ja! Som retard. Ex. Retarderad. Efterbliven. Aja.)
Kommentarer
Trackback
