Mer Karin.
Min vän kulturredaktören gav mig kallocain av karin boye i födelsedagspresent som ett led i min hemsökning. Jag blev mycket glad. Jag har verkligen bara läst den här dikten som hon väste åt mig i torsdags, men nu ska jag även ge mig på hennes skönlitteratur. Jag har inte hört av henne sedan dess, bara kontemplerat över dikten och det faktum att det är vägen som är målet, eller hur det heter. I alla fall bjöd vi Karin till bords och pallade upp pocketen mot sockerpaketet. Så kunde hon stå där och trona, och beskåda oss när vi åt äggmackor. Bra.
Kommentarer
Trackback
