Carrosell's one moment of clarity

Jag är beredd att flytta precis allting i markhöjd upp på högre etager. Jag står färdig att lägga mig raklång på golvet, och städa bort precis allting som jag kan få tag i med mina onaturligt långa armar. Det är ju helt underbart fantastiskt att Dodo börjat röra sig runt i rummet. Very cute när han började drämma ner skivor ur cd-ställen. Men nu har han hållt på i en vecka, och det blir mer och mer not so cute. Jag vill ogärna använda ordet Nej för honom. Det är ett sådant kontraproduktivt ord. Istället för "NEJ, inte Kitty" hellre "Klappa fint". Men när barnet svishar iväg över golvet, och för fyrtionfjortonde gången plockar tag i kattsandsskopan och stoppar den i munnen, då har gärnan svårt att prestera något konstruktivt. ("Klappa skopan"?) Då ligger ett rytaktigt NEJ närmre till hands. Väldigt mycket närmre. Så idag har Dodo ätit kattmat, träbit och producerat sin första hårboll sedan han tydligen tuggat i sig en dammråtta i ett obevakat ögonblick. De kan man ju visst plocka bort, de också, har jag hört. Så idag är det så att jag, utan att Dodo vare sig gäspat eller gjort några andra sovtecken, jollrar ner honom i sängen, släcker lampan och går därifrån. Jättesuck. Jag behöver en kaffe.