Regeln om de sex.

När jag var höggravid och skulle sluta jobba var det en kollega som gav mig ett litet häfte som lycka till-present. Häftet handlade om Regeln om de sex och gick ut på att man när som helst man behövde hjälp, skulle fråga åtminstone sex personer en hjälp. Eftersom man oftast är lite reserverad och generad och kanske bara frågar några stycken. Man skulle inte känna så! Man skulle ösa på! Och så fanns det en redovisning över varför man just skulle fråga sex personer. En kunde vara upptagen på annat håll, den andra kanske var sjuk... och så vidare.

Det här tänker jag på idag när jag står alldeles handfallen och inom en tvådagarsperiod behöver barnvakt TRE gånger. Imorrn har jag två inbokade möten, på torsdag ett. Och svärmor är borta. Och Es jobbar, bara denna veckan, jobbar hon. Hennes syster skriver uppsats. Så nu riktigt gnuggar jag mina geniknölar och försöker komma på! Försöker komma på för att inte behöva ta med Dodo in på viktiga möten och lufttomma kontor. Och tänker på regeln om de sex.

Nyss satt jag och bläddrade igenom telefonboken i mobilen och sa högt ut varför jag inte kunde be vissa människor: "Jobbar." "Linköping." "Stockholm." Och inser samtidigt att jag har många goda vänner som bor väldigt långt bort. Kom däremot på en och annan som jag faktiskt skulle ringa, som faktiskt skulle kunna ta en vepa med Dodo i vagnen medan jag betedde mig som en vuxen. Kanske kan jag ringa min kollega och skylla det på regeln? Kanske borde jag.

Baby W in da house!

I söndags födde Fw äntligen sin lilla bebbe som vi allihop gått och väntat på! En liten tjej, som jag trott rätt, som kommer bli lång och vacker, blond och brunögd. Om jag tror rätt igen. Fick ett sms i igår morse, ett sms som stod och tuggade och tuggade och tuggade in sig i telefonen innan jag till slut kunde ta del av det. Reagerade som sig borde, det vet inte jag, men började grina som en unge och satt och snorade i soffan.

Lella lella pellan! I will come and hug you and hug you and hug you! Can't wait.
Golden hair and brown eyes.

Bad hair life.

Min bad hair day är inne på typ andra veckan. Jag har tvättat och plattat och krullat och gjort allt. Ändå skriker skallen så fort jag ser mig i spegeln.  Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Frisören är ju utesluten eftersom jag lovat i BLOD att aldrig någonsin klippa mig igen. Det liksom hånar mig puffigt. Som ronnie wood. Just så! Fast rött.

Ronnie wood
Precis så.

Malmö.

dsc-0758 (MMS)

Malmö.


Sån jävla bra idé!

Har kommit på en sån jävla bra idé! Den är så jävla bra. Det är nog en av de bästa, ever, känns det. Jag vill berätta min idé för hela världen, men något säger mig att jag inte borde. Jag har berättat den för Mmö. Och en kompis. Jag pratade med mormor igår och funderade på att pitcha den med henne men stoppade mig. Tänkte vad hon skulle säga och hur hon sen skulle tolka om det till nåt annat och sen hade det mest blivit konstigt. Men den är så jävla bra! Min idé! Så jävla bra.
Men än är det bara ett litet frö till tanke. Jag har skickat ett mejl. Och ringt ett telefonsamtal. Det riktigt värker i mig, så bra den är. Och hur jag än försöker vända och vrida på den för att få lite nya perspektiv på den så slutar det ändå bara med att den är så jävla bra! Så jävla bra.
Men som sagt, jag borde lugna ner mig. Det är en lång process som jag eventuellt står inför. Och jag är inte den som ylar innan jag vet att det är i hamn. Men ändå. Det kommer bli svårt. Att hålla mun. För den är.
Så.
Jävla.
Bra.

Onsdag 2.

dsc-0755 (MMS)

Bara för att jag satt här och töntmobilbloggade hittade Dodo ett popcorn på golvet och slängde i sig. Jorå, han tyckte enligt egen utsago att det var "gott".


Onsdag.

dsc-0750 (MMS)

Har köpt en strand- eller brassestol, vet inte vilket, som ser ut som finska flaggan. En gång var jag i finland. Jag var mycket exalterad innan och gjorde mig en parlör med alla wikipedias finska fraser och häftade ihop i ett fint litet häfte med finska kartan på. Idag kommer jag nästan inte ihåg nåt. Jag har till och med glömt 'öl'. Den får bo på balkongen. Där ska jag sitta. Hela sommaren. Och må.


En sång om bajs.

Var hos Es igår och snickrade asfina fruktlådor till balkongpimp. Så berättade hon en grej som hennes kombo sagt. Jag tänkte inte så mycket på det igår, men idag tänkte jag på det. Så tyckte jag att det var så fint att jag fick en hel liten tår i ögat.

Häromveckan hade Es hand om Dodo när hans mor var ute och svirade. När vi möttes upp hemma hos Es hade Dodo bajsat. Massor. Det var ett sånt jävla bajskalas! Som bara en mor hade kunnat älska. Jag arrangerade skötbordet inne i badrummet, placerade Dodo på rygg och inspekterade omfattningen av katastrofen. Det var inte lite, men it was huge. Es frågade om hon kunde göra nåt. Jag bad henne bara hämta en handduk som jag kunde torka Dodo med efter att jag badat av honom i handfatet. Efter att jag lirkat honom ur bajsblöja och bajsbrallor och bajströja. I alla fall skred jag till verket. Och som vanligt, i stressiga situationer eller andra, hade jag väl börjat komponera nån slags bajslåt. Nån slinga som lovsjöng bajs. Som jag nynnade medans jag systematiskt som en terminator tog steg för steg för att återställa kosmos ur kaos.

Ute i vardagsrummet satt Es och hennes kombo och hörde min sång, som jag alltså inte har nåt minne av själv. Det låter absolut inte otroligt, tvärtom kommer det ju väldigt mycket yibberish ur munnen på mig när jag är med Dodo, och det vet jag ju om.

Så sa kombon:
"Tänk om man hade haft en sån mamma."

Alltså, jag blir helt knäckt. Så underbart fint det kändes att höra nåt sånt! Kanske tänker jag inte på mig själv som mamma, näe, det gör jag ju inte. Jag personifierar inte mig själv som "mamma". Jag är jag och jag är fortfarande jag. Fast jag har den stora lyckan och ynnesten att ha fått föda och att få hänga med Dodil varje dag av ledig tid.

Men ändå. Tack, tack snälla.


Barnkalas.

Dodo har fyllt ett år, så hela helgen har det varit firande för honom. I fredags kom mamma. Han fick paket och vi satt i parken, gungade och grävde i sandlådan. I går det var officiella kalaset och många kom för att fira honom. Dodo var ett solsken och lekte runt som den allra charmigaste lilla värd.

Lille lille plutt. Så stor, så liten.

Nu är vi så trötta allihop. Dodo sover såklart, och det gör nästan hans far och jag också.


Ett år!


Fuchsia.

dsc-0737 (MMS)

Jag har fått en blomma av min mormor. Hon sa att den hette fuchsia. Det är en mycket vacker blomma, och direkt när den kom hit började den blomma som en sate. Men törstig är den! Den dricker som en ponny! Bara 'Häll på, häll på!' liksom.


Could've, would've, should've.

Idag för ett år sedan skulle jag ha fött ett barn. Först till en början sa de att det skulle ske igår. Men sen ändrade de sig i halvlek och sa att "tredje maj, tredje maj will be da bomb". Det var en måndag. Men jag födde inte barn det tredje maj. Jag födde barn den sjätte.

Ta hand om ditt barn. Ditt eget. Barn.

Igår satt jag på öppna förskolan. Dodo spelade på en gitarr som låg på golvet tillsammans med en annan pojke. Pojkens pappa satt brevid mig i soffan och pillade med sin iphone.

Hans son var jättesnorig, riktigt förkyld. Jag hade sett pappan torka av honom om näsan tidigare. Men nu stod han vid gitarren, när snoret började rinna på honom igen. Två feta gula rep av slem som snabbt närmade sig munnen. Och pappan rörde inte en min. Han pillade på sin iphone.

Jag ville inte säga nåt. Jag vill inte vara sån som säger till andra hur de ska sköta sina barn. Inte som kvinnan på bussen idag som tyckte jag skulle flytta om Dodos huvud när han sov på väg hem. Sköt dig själv och skit i andra, liksom. Han kanske sover så! Men visst kunde han ligga bekvämare. Jag flyttade snällt hans huvud och tyckte det var lika delar oförskämt som uppmärksamt av henne.

Pojken var märkbart irriterad över snoret som rann. Då och då tittade han på sin pappa. Pappan tittade på sin iphone. Till slut vände sig killen mot pappan. Han måste varit precis i Dodos ålder, samma duktiga sätt att stå och krypa. Något rödkantade ögon, ljust tufsigt hår, gröna frottésnickarbrallor. Han vände sig helt mot pappan och med det knubbiga lille pekfingret pekade han mot näsan! Pekade! Inte demonstrativt. Mer ledset, uppgivet.

Alltså killen var typ kanske ett stackars år på sin höjd! Och han p-e-k-a-d-e för att visa sin idiotiska far att hans näsa rann och att han behövde ha hjälp med att få den torkad! Han pekade! Och farsan! Idiotfarsan! Satt med sin jävla IFÅN!

Idiot. Stackars barn. Tur att han var lik sin mor.


BIG!

Ibland riktigt längtar man efter att riktigt bli blåst av stolen när man går in på aftonbladet. Man bara längtar efter den där jävla supernyheten. Så att man riktigt får blinka för att förstå. Men man f-ö-r-s-t-å-r inte. Det går bara inte. Gärna får det vara nån som har dött. Eller en riktigt smäckigt katastrof! Alltså, inte så att jag sitter och goar mig, men you get the picture. En sån där michael jackson-nyhet. Jag minns fortfarande hur jag fick reda på att han hade kolat. Jag satt på bussen på väg till jobbet och en tjej läste en metro och jag kikade från sidan och bara "men oh my mother fucking GOD!" Det var ju alldeles enormt!

Nio gånger av tio, eller mer, är det ju ändå bara remiinformation via medierna. Nåt jävla bandibollslag som sparkat nån jävla boll nånstans. En tant som blivit illa behandlad av försäkringskassan. Eller slabbig politiker som sagt nåt irrelevant. Då kan man ibland tänka att "näe, nu är det snart dags för en majklejacksson igen".

Så ytte pytte-ibland kommer de. Som idag. Måndag morgon. Dodil i famnen sugande sin välling. Jag pussandes och uppmuntrandes, fånigt, och så p3 nyheter och: "usama is gone"! På radion kan man inte blinka till. Där får man spänna örat närmre. Very big. Very, very big.

(Inte för att jag tror att det kommer förändra nåt. Det var ju inte så att killen inte hade några vänner som hade samma smak när det gällde glass.)

Bloody sönday.

Det är söndag. Dodo sover. Hans pappa sover. Mmö skulle ta Dodo idag på morgonen. Men Dodo ylade för högan hals tills han blev upplockad. Då hade jag redan vaknat. Jag gav upp somna om försöken efter fyrtio minuter.

Det är söndag och det är lite obehaglig stämning. Mmö är så trött och har varit det hela veckan. Han kommer hem från jobbet och inom 1-3 minuter har vi etablerat att han är mycket trött. Jag som sett fram emot att han ska komma hem och trissat Dodo med det och tänkt ut nån idé jag vill bolla med honom, retirerar snabbt. Han är trött. Han leker med Dodo och jag försöker försvinna.

Det är söndag och vi ska titta på hus! Det är ju kul, för det är kul att titta på hus. Synd bara att det är så tråkig stämning. Jag frågade Mmö om vi kunde ställa i stärkaren jag aldrig sett honom använda i garderoben och han blev irriterad och tyckte att den inte gjorde någon förnär där den stod framme. Jag kontrade med att saker man inte använder inte behöver stå framme. Vi kom ingenstans. Det var så obehaglig stämning.

Jag skulle vilja skicka Mmö på en resa. Han kanske skulle behöva komma bort från vardagen en stund. Kanske borde jag gett honom det istället, när han fyller år snart? Eller kanske är det dags att Dodo och jag tar en vepa och sticker från stan snart igen? Men det har jag varken vidare lust eller tid till.

Aja. Det är söndag. Det är maj. Nästan sommar.

Da-da?

Jag kommer på att Dodil en dag kommer att prata. Det känns mycket avlägset. Mycket. Avlägset. Killen är strax ett år och ännu har han sagt ingenting av substans. Inte så att han inte pratar! Han babblar på som in i helvete. Men det är ma-ma-ma-ma-ma och da-da-da-da-da-da och gau-gau-gau och jao-jao. Och aldrig någonsin nån kontiniutet.

För någon vecka sen rullade vi in på systemet när killen glatt ropade "JAM-JAM!" Och det var ju visserligen rätt.

I förra veckan satt Dodo i hallen och han tittade upp och sa "Ma-ma!" och jag tog honom i in famn och överöster honom med kyssar och sa "Javisst gubben! Visst är det jag som är MAMMA!" Sen drog jag igång med följdfrågorna, jag ville ha mer; "Dodo, vem är jag? Vem är jag, Dodo?
Då tittade Dodo på mig och svarade "Da-da?"

Jag hade gärna hört ett eller två ljud från honom. Det hade varit så sweet. Men nu är det nästan så att man tycker att gossebarnet är lite för gammalt, jag har nästan gett upp. Det känns väldigt otroligt att han någonsin kommer att säga någonting överhuvudtaget alls.

Och vaddå? Inte behöver vi det. Vi kommunicerar ju så bra ändå. Dodo får en dislike och ylar halsen ur sig. Jag byter blöja och ger honom mat och pussar och klappar och kramar på honom. Han fortsätter yla i högan sky. Jag blir förbannad och sätter han nånstans. Ja, det går ju skitbra. Very good.

Forsränning.

Det här har varit den bästa helgen i hela mitt liv. Absolut hela mitt liv. Och om inte, iallafall den bästa helgen det här året. Oslagbart. Kanske den bästa påsken ever?

Dodo, Mmö och jag har varit hos min mormor. Mormor bor i småland. Och så kom min mor dit. Och min bror. Och så har det bara varit fantastisk salighet hela tiden. Vi har bara legat raklånga på gräsmattan, spelat alfapet och spelat crocket. Bara mått. Så jävla bra.

Iallafall går det en å kring mormors trädgård. Jo, den går visst helt runt hennes trädgård. På tre sidor om den är det å. Hon bor som på en halvö. En tarm, om du vill.

I alla tider har vi inte fått agera med denna å. Den har varit strictly forbidden area. Vi har liksom inte fått titta på den i längre sekvenser, utan att nån vuxen sagt till oss.

För att:
a) det är en bajså där de spolade ut bajs (förr)
b) den är stenig och grund och djup, allt på en gång
c) den är ström som fan.

Så aldrig aldrig. Men igår!

Min bror såg att det låg en övergiven gummibåt vid åkanten. Så han och min make bärgade den. Sen blåste han upp fanskapet, och det visade sig att den nästan höll. (Kanterna var väl rätt o k men botten helt lealös.)

Så beväpnade min bror och jag mig med en krycka och en sopkvast. Slängde i gummibåten på andra sidan bron. Och sen blev det jävlar i lådan BLÅS av!

Vilket jävla ös!

Folket i den lilla förorten stannade och tittade. De pekade och skrattade.

Min bror och jag skrattade också. Och skrek.

Ibland gick det så jävla snabbt! Och sen stannade den helt. Då fick vi peta med våra attiraljer. Ibland gick det så jävla snabbt och sen fick man en sån jävla fulsmäll på svanskotan så man vek sig! Där man låg halvpösande nersjunken i den sjunkande skutan. (Det var när man smällde i en elak bottensten.)

A, det var så jävla gött. Det var det bästa nånsin. Jag var så blöt efteråt. Så blöt. Så glad. 

Åa't!

dsc-0733 (MMS)

Vi gjorde't!


Möbl-i!

dsc-0729 (MMS)

Jag har köpt en möbel. Det är en sekretär. Den ska bo i sovrummet och inhysa datorer och annat. It is very sweet. Så var Dodo och Mmö och jag på sopstationen idag och hämtade fina möbuln. Jag hade handlat den igår. Vi fick hjälp av gode grannen att bära in den. Nu står den i vår hall. Den ska få tassar på sig, sen ska den flyttas vidare. Den är tung som ett sat! Alldeles tok! Och jag blir inte klok på den, om den är ny eller gammal eller vad. But it's very smashing! I like it very much! Ska bara få ihop'at där inne nu också. Mmö sa att vi kunde flytta in den efter att Dodo gått och lagt sig och det var ju bra tänkt. Bra. Men jag klarar ju nästan inte av det. Vänta. Alltså går jag och puffar lite på den med axeln för att se om jag eventuellt kan flytta den själv. Det kan jag inte. Och jag vill ju ha in den! Nu! NUNU! Står istället i hallen och torkar ur min stackars möbel med trasa. Mmö lägger Dodo och går sen snabbt ut i köket chanterande "matmatmatmat". Så jag antar att jag får vänta en stund till. Åh lovely little sekretär! Jag önskar att vi får det bra tillsammans!


Tisdag.

Jag har en ledig dag. En dag när det bara är jag-jag-jag i lägenheten. Så här går jag. Och lyssnar på skiva. Och njuter av att få sakna sockerbarnet lite. Han var så glad när jag lämnade honom hos farmor. Det ska bli så fint! När han kommer hem! Ikväll. Så nu går jag och petar med allt och ingenting. Jag flyttade om i ett skåp så att tvättmedelskemikalierna hamnade högst upp i skåpet utom räckhåll för små starka armar (och småväxta mödrar). Kanske borde man bara lägga sig och och glo nu? 

(About you.)

(Tack för att du kom till mig i natt. Jag tänkte på dig flera gånger igår, att det var din födelsedag. Det var så skönt hur du tittade på mig och höll i mig och hur det verkligen sprakade emellan oss. Är så glad över att du kommer och håller om mig när jag är ledsen.
Jag saknar dig ibland. Din enkla logik. Din doft. Ditt skratt. Hur du skrattade samtidigt som du blåste ut röken ur munnen alldeles oemotståndligt. Jag kommer inte ihåg vad du rökte, det var inte samma som jag. Du sa "Rök aldrig ensam!" så då gjorde jag inte det. Och jag har aldrig blivit fast.
Skulle vilja kunna ringa dig. Skulle vilja sitta med dig i parken. Du hade varit smeksam, men aldrig för mycket. Jag hade kunnat ligga i din famn och du hade varit glad för min skull. Du hade kunnat komma i bilen och försvinna lika snabbt. Sista gången jag såg dig tänkte jag att det var sista gången som jag såg dig på väldigt länge. Läskigt hur rätt jag hade. Så konstigt alltihop. Saknar dig. Puss.)

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0