Carrosell's one moment of clarity

Ibland riktigt längtar man efter att riktigt bli blåst av stolen när man går in på aftonbladet. Man bara längtar efter den där jävla supernyheten. Så att man riktigt får blinka för att förstå. Men man f-ö-r-s-t-å-r inte. Det går bara inte. Gärna får det vara nån som har dött. Eller en riktigt smäckigt katastrof! Alltså, inte så att jag sitter och goar mig, men you get the picture. En sån där michael jackson-nyhet. Jag minns fortfarande hur jag fick reda på att han hade kolat. Jag satt på bussen på väg till jobbet och en tjej läste en metro och jag kikade från sidan och bara "men oh my mother fucking GOD!" Det var ju alldeles enormt!

Nio gånger av tio, eller mer, är det ju ändå bara remiinformation via medierna. Nåt jävla bandibollslag som sparkat nån jävla boll nånstans. En tant som blivit illa behandlad av försäkringskassan. Eller slabbig politiker som sagt nåt irrelevant. Då kan man ibland tänka att "näe, nu är det snart dags för en majklejacksson igen".

Så ytte pytte-ibland kommer de. Som idag. Måndag morgon. Dodil i famnen sugande sin välling. Jag pussandes och uppmuntrandes, fånigt, och så p3 nyheter och: "usama is gone"! På radion kan man inte blinka till. Där får man spänna örat närmre. Very big. Very, very big.

(Inte för att jag tror att det kommer förändra nåt. Det var ju inte så att killen inte hade några vänner som hade samma smak när det gällde glass.)