Ta hand om ditt barn. Ditt eget. Barn.
Igår satt jag på öppna förskolan. Dodo spelade på en gitarr som låg på golvet tillsammans med en annan pojke. Pojkens pappa satt brevid mig i soffan och pillade med sin iphone.
Hans son var jättesnorig, riktigt förkyld. Jag hade sett pappan torka av honom om näsan tidigare. Men nu stod han vid gitarren, när snoret började rinna på honom igen. Två feta gula rep av slem som snabbt närmade sig munnen. Och pappan rörde inte en min. Han pillade på sin iphone.
Jag ville inte säga nåt. Jag vill inte vara sån som säger till andra hur de ska sköta sina barn. Inte som kvinnan på bussen idag som tyckte jag skulle flytta om Dodos huvud när han sov på väg hem. Sköt dig själv och skit i andra, liksom. Han kanske sover så! Men visst kunde han ligga bekvämare. Jag flyttade snällt hans huvud och tyckte det var lika delar oförskämt som uppmärksamt av henne.
Pojken var märkbart irriterad över snoret som rann. Då och då tittade han på sin pappa. Pappan tittade på sin iphone. Till slut vände sig killen mot pappan. Han måste varit precis i Dodos ålder, samma duktiga sätt att stå och krypa. Något rödkantade ögon, ljust tufsigt hår, gröna frottésnickarbrallor. Han vände sig helt mot pappan och med det knubbiga lille pekfingret pekade han mot näsan! Pekade! Inte demonstrativt. Mer ledset, uppgivet.
Alltså killen var typ kanske ett stackars år på sin höjd! Och han p-e-k-a-d-e för att visa sin idiotiska far att hans näsa rann och att han behövde ha hjälp med att få den torkad! Han pekade! Och farsan! Idiotfarsan! Satt med sin jävla IFÅN!
Idiot. Stackars barn. Tur att han var lik sin mor.
