Nästan dog.
Visst kunde det det! Det kände ju jag. Det kändes ju alldeles infernaliskt obra när strömmen i hundra kilometer i timmen snurrade sig upp mot min bål. Fan visst kände jag att det kunde gå illa. Minns att det kan bli så att man inte kan släppa taget om strömkällan, sån jävla tur att jag kunde det.
Så tänker jag: Tänk om jag hade dött. Så snopet en fucking tisdag att gå och dö på. Tänk om jag fallit ihop på golvet brevid soffan. Med stackars Dodo brevid. Han hade blivit så ledsen. Han hade krupit fram till min livlösa kropp och satt sitt ansikte mot mitt. Dragit mig i håret och i kläderna och tryckt sin öppna mun mot min hud. Och Mmö som jobbar sent idag. Det hade varit många många timmar, när Dodo hade behövt sitta brevid sin döda mor och sen hade Mmö kommit hem halv sex ikväll och Dodo hade tjutit och tjutit alldeles förbi sig. Trött och rädd och hungrig. Oh my god.
Min nemesis.
Blir så ledsen när det inte funkar att resa med Dodo. Hela tanken med att skaffa barn var ju att vi skulle kunna göra allt tillsammans. Han skulle kunna vara med mig överallt. Men så funkar inte det! Det blir inte så. Vi kommer hem till min bror i göteborg och Dodo är utanför sin comfortzone och han blir ypperligt gnällig klängig osäker ledsen orolig skrikig gnällig klängig. Och där står jag som transparerat sen 0645 på morgonen när projekt:göteborgsresa startade och skulle helst vilja ligga en stund framför teven och sörpla i mig en kopp kaffe..
I lördags sov Dodo i badkaret. Min bror bor i en etta och det brast för mig. Inne i badrummet kunde vi fimpa lyset samtidigt som akvariet pumpade ut gröngul mjukbelysning. Det var mörkt. Det var tyst. Jag bäddade fint med vikt mjukt täcke, rosa filten, och herman. Jag stoppade om Dodo och gick och det blev alldeles alldeles tyst.
Samtidigt är det ju jag! Som kanske inte ger honom den uppmärksamhet han är van vid. Som inte registrerar hans behovsnivå. Som kanske inte lystrar lika rutinerat till när han är hungrig, trött, har bajsat. Och jag blir så jävla ledsen när jag inte är den bästa jag kan vara för honom.
Onsdag.
Egg-i-wegg.
Regeln om de sex.
Baby W in da house!
Bad hair life.
Malmö.
Malmö.
Sån jävla bra idé!
Onsdag 2.
Bara för att jag satt här och töntmobilbloggade hittade Dodo ett popcorn på golvet och slängde i sig. Jorå, han tyckte enligt egen utsago att det var "gott".
Onsdag.
Har köpt en strand- eller brassestol, vet inte vilket, som ser ut som finska flaggan. En gång var jag i finland. Jag var mycket exalterad innan och gjorde mig en parlör med alla wikipedias finska fraser och häftade ihop i ett fint litet häfte med finska kartan på. Idag kommer jag nästan inte ihåg nåt. Jag har till och med glömt 'öl'. Den får bo på balkongen. Där ska jag sitta. Hela sommaren. Och må.
En sång om bajs.
Var hos Es igår och snickrade asfina fruktlådor till balkongpimp. Så berättade hon en grej som hennes kombo sagt. Jag tänkte inte så mycket på det igår, men idag tänkte jag på det. Så tyckte jag att det var så fint att jag fick en hel liten tår i ögat.
Häromveckan hade Es hand om Dodo när hans mor var ute och svirade. När vi möttes upp hemma hos Es hade Dodo bajsat. Massor. Det var ett sånt jävla bajskalas! Som bara en mor hade kunnat älska. Jag arrangerade skötbordet inne i badrummet, placerade Dodo på rygg och inspekterade omfattningen av katastrofen. Det var inte lite, men it was huge. Es frågade om hon kunde göra nåt. Jag bad henne bara hämta en handduk som jag kunde torka Dodo med efter att jag badat av honom i handfatet. Efter att jag lirkat honom ur bajsblöja och bajsbrallor och bajströja. I alla fall skred jag till verket. Och som vanligt, i stressiga situationer eller andra, hade jag väl börjat komponera nån slags bajslåt. Nån slinga som lovsjöng bajs. Som jag nynnade medans jag systematiskt som en terminator tog steg för steg för att återställa kosmos ur kaos.
Ute i vardagsrummet satt Es och hennes kombo och hörde min sång, som jag alltså inte har nåt minne av själv. Det låter absolut inte otroligt, tvärtom kommer det ju väldigt mycket yibberish ur munnen på mig när jag är med Dodo, och det vet jag ju om.
Så sa kombon:
"Tänk om man hade haft en sån mamma."
Alltså, jag blir helt knäckt. Så underbart fint det kändes att höra nåt sånt! Kanske tänker jag inte på mig själv som mamma, näe, det gör jag ju inte. Jag personifierar inte mig själv som "mamma". Jag är jag och jag är fortfarande jag. Fast jag har den stora lyckan och ynnesten att ha fått föda och att få hänga med Dodil varje dag av ledig tid.
Men ändå. Tack, tack snälla.
Barnkalas.
Dodo har fyllt ett år, så hela helgen har det varit firande för honom. I fredags kom mamma. Han fick paket och vi satt i parken, gungade och grävde i sandlådan. I går det var officiella kalaset och många kom för att fira honom. Dodo var ett solsken och lekte runt som den allra charmigaste lilla värd.
Lille lille plutt. Så stor, så liten.
Nu är vi så trötta allihop. Dodo sover såklart, och det gör nästan hans far och jag också. 
Ett år!
Fuchsia.
Jag har fått en blomma av min mormor. Hon sa att den hette fuchsia. Det är en mycket vacker blomma, och direkt när den kom hit började den blomma som en sate. Men törstig är den! Den dricker som en ponny! Bara 'Häll på, häll på!' liksom.
Could've, would've, should've.
Ta hand om ditt barn. Ditt eget. Barn.
Igår satt jag på öppna förskolan. Dodo spelade på en gitarr som låg på golvet tillsammans med en annan pojke. Pojkens pappa satt brevid mig i soffan och pillade med sin iphone.
Hans son var jättesnorig, riktigt förkyld. Jag hade sett pappan torka av honom om näsan tidigare. Men nu stod han vid gitarren, när snoret började rinna på honom igen. Två feta gula rep av slem som snabbt närmade sig munnen. Och pappan rörde inte en min. Han pillade på sin iphone.
Jag ville inte säga nåt. Jag vill inte vara sån som säger till andra hur de ska sköta sina barn. Inte som kvinnan på bussen idag som tyckte jag skulle flytta om Dodos huvud när han sov på väg hem. Sköt dig själv och skit i andra, liksom. Han kanske sover så! Men visst kunde han ligga bekvämare. Jag flyttade snällt hans huvud och tyckte det var lika delar oförskämt som uppmärksamt av henne.
Pojken var märkbart irriterad över snoret som rann. Då och då tittade han på sin pappa. Pappan tittade på sin iphone. Till slut vände sig killen mot pappan. Han måste varit precis i Dodos ålder, samma duktiga sätt att stå och krypa. Något rödkantade ögon, ljust tufsigt hår, gröna frottésnickarbrallor. Han vände sig helt mot pappan och med det knubbiga lille pekfingret pekade han mot näsan! Pekade! Inte demonstrativt. Mer ledset, uppgivet.
Alltså killen var typ kanske ett stackars år på sin höjd! Och han p-e-k-a-d-e för att visa sin idiotiska far att hans näsa rann och att han behövde ha hjälp med att få den torkad! Han pekade! Och farsan! Idiotfarsan! Satt med sin jävla IFÅN!
Idiot. Stackars barn. Tur att han var lik sin mor.
BIG!
Nio gånger av tio, eller mer, är det ju ändå bara remiinformation via medierna. Nåt jävla bandibollslag som sparkat nån jävla boll nånstans. En tant som blivit illa behandlad av försäkringskassan. Eller slabbig politiker som sagt nåt irrelevant. Då kan man ibland tänka att "näe, nu är det snart dags för en majklejacksson igen".
Så ytte pytte-ibland kommer de. Som idag. Måndag morgon. Dodil i famnen sugande sin välling. Jag pussandes och uppmuntrandes, fånigt, och så p3 nyheter och: "usama is gone"! På radion kan man inte blinka till. Där får man spänna örat närmre. Very big. Very, very big.
(Inte för att jag tror att det kommer förändra nåt. Det var ju inte så att killen inte hade några vänner som hade samma smak när det gällde glass.)
Bloody sönday.
Det är söndag och det är lite obehaglig stämning. Mmö är så trött och har varit det hela veckan. Han kommer hem från jobbet och inom 1-3 minuter har vi etablerat att han är mycket trött. Jag som sett fram emot att han ska komma hem och trissat Dodo med det och tänkt ut nån idé jag vill bolla med honom, retirerar snabbt. Han är trött. Han leker med Dodo och jag försöker försvinna.
Det är söndag och vi ska titta på hus! Det är ju kul, för det är kul att titta på hus. Synd bara att det är så tråkig stämning. Jag frågade Mmö om vi kunde ställa i stärkaren jag aldrig sett honom använda i garderoben och han blev irriterad och tyckte att den inte gjorde någon förnär där den stod framme. Jag kontrade med att saker man inte använder inte behöver stå framme. Vi kom ingenstans. Det var så obehaglig stämning.
Jag skulle vilja skicka Mmö på en resa. Han kanske skulle behöva komma bort från vardagen en stund. Kanske borde jag gett honom det istället, när han fyller år snart? Eller kanske är det dags att Dodo och jag tar en vepa och sticker från stan snart igen? Men det har jag varken vidare lust eller tid till.
Aja. Det är söndag. Det är maj. Nästan sommar.
