Carrosell's one moment of clarity

I fredags hittade mamma och jag en tand i Dodos mun. Vi var på kafé och gav han vatten i ett glas att dricka och när jag förde vattnet till hans mun klirrade det till. Ett sånt här ljud som inte riktigt hörs men mer som känns. Samma ljud som när det så tydligt knäppte till inne i min mage när Dodo var tio minuter gammal när moderkakan lossnade från livmoderväggen. Barnmorskan stod med navelsträngen i handen mellan mina bresade ben och bara väntade. Hon bad mig att krysta och det var den värsta jävla uppmaning jag fått i hela mitt liv. Jag hade ju hållit på att krysta livet ur mig (Ta-da!) i en hel halvtimme just nyss! Och legat i värkkrämpor och skit i sexton timmar innan dess! Jag var lite trött. Så jag krystade den värsta mesiga lilla töntkrysten genom världshistorien. Det var mer som en ytterst väluppfostrad hostning inne på ett bibliotek. (E-hö.) Och så praktiskt taget rann där där moderkakan och fostersäcken (ja, vad heter den?) ur mig och jag var officiellt inte gravid längre och befriad från alla världens plågor. Däremot hade jag en ytterst pytteliten gosspalt som skulle komma att äta upp all min vakna (och sovande) tid under de kommande eonerna. De la honom hos mig och han var liten och kletig och rynkig och missnöjd och hade mössa och åh, åh, åh... Och nu har han fått en tand! "Jag tror han har fått en tand!" ropade jag till mamma över kafelarmet. Jag stoppade in mitt finger i hans mun och tro det eller ej om det inte var en liten vass tandkant i nederkäken. Mamma stoppade in sitt också och sen var vi helt enormt starstruck! Där satt han! Palten! Med EMALJ i munnen! Nu är han lite sjuk, eller rätt mycket sjuk, och gråter med båda händerna instoppade i munnen och det ser alldeles för hemskt ut. Jag försöker parera min längtan att göra pannkakor åt honom. Det känns som febermat, eller hur?