Socker.
Jag är ensam hemma. I natt när jag kom hem (eller ska man kanske dra till med det gamla klassiska "trillade in" eftersom jag var lätt "rund om fötterna") var jag ensam hemma. Jag hade lite ångest för det innan. Att komma hem mitt i mörka natten och gå och lägga sig alldeles själv i våldtäktslägenheten. Och sen hoppar läskiga gubben fram och knivar en! Mitt i magen. Det hade blivit blod på mina vita lakan. Massa massa blod.
Men när jag väl kom hem och var lite "glad i hatten" hade jag glömt bort våldtäktsmannen. Däremot saknade jag min Dodil! Där stod jag i dörröppningen till hans rum med leksakerna spridda över golvet och det var så fruktansvärt sorgligt med hans tomma lilla säng där ingen alls sov. Det fanns ingen liten kille som jag kunde gå fram och snusa på, lägga täcket om, smeka på huvudet, berätta precis hur oändligt mycket som jag älskar honom. Det fanns inget sånt, för han var inte där. Det här doften av sötsmetigt bebisklabb låg bara alldeles ljudlöst upp mot taket, det var inte närvarande påträngade som det brukar.
Igår satt han och jag i baksätet i bilen och han var glad i nya bilstolen och tittade ut genom fönstret. Så tog jag hans hand i min och då tittade han ner på våra händer och så log han sitt fina fina lilla leende och så tittade han ut genom fönstret igen. För att bara en sekund senare titta ner på våra händer igen. Oh my god. Sån tur att jag får den obeskrivliga lyckan att träffa dig ikväll igen. Puss.
Men när jag väl kom hem och var lite "glad i hatten" hade jag glömt bort våldtäktsmannen. Däremot saknade jag min Dodil! Där stod jag i dörröppningen till hans rum med leksakerna spridda över golvet och det var så fruktansvärt sorgligt med hans tomma lilla säng där ingen alls sov. Det fanns ingen liten kille som jag kunde gå fram och snusa på, lägga täcket om, smeka på huvudet, berätta precis hur oändligt mycket som jag älskar honom. Det fanns inget sånt, för han var inte där. Det här doften av sötsmetigt bebisklabb låg bara alldeles ljudlöst upp mot taket, det var inte närvarande påträngade som det brukar.
Igår satt han och jag i baksätet i bilen och han var glad i nya bilstolen och tittade ut genom fönstret. Så tog jag hans hand i min och då tittade han ner på våra händer och så log han sitt fina fina lilla leende och så tittade han ut genom fönstret igen. För att bara en sekund senare titta ner på våra händer igen. Oh my god. Sån tur att jag får den obeskrivliga lyckan att träffa dig ikväll igen. Puss.
Kommentarer
Trackback
