Simplicidad.
Idag hade vi inte bara en quest utan två! Dels skulle vi besöka bvc för gamla klassiska vägning+mätning (Han växer, vårt pyre, dock ej så där jävla svällmycket som han gjorde för någon månad sedan). Och dels kände jag mig efter fyra månader redo att ta mig an the big quest att besöka min gamla arbetsplats och göra en show-off.
Jag pratade med min bror innan och jag sa att jag var nervös och han sa "Vad är du NERVÖS för?" som om det var det konstigaste någonsin. Och visst kanske det var lite det konstigaste någonsin. Jag kände mig lite nervös för att det inte skulle gå bra, att D skulle vara trött eller sur eller hungrig. Och att han skulle skrika så att det skallrade över hela kontorslandskapet.
Men vad var det för något att vara nervös för? D was a doll. Sov när vi kom dit, så snällt i sin vagn. Även när tio storögda beundrande stod i en cirkel runt vagnen och sa grejer som "han är så söt..." Vaknade sedan och satt i sin galjonsfigursposition mot min mage och lyfte på huvudet och rynkade pannan för att liksom få in allt han såg. Kräktes i flera omgångar på golvet. Jag upptäckte att jag blivit så immun mot det att jag inte ens gjorde en ansats att hämta papper och torka upp. Blev lite ledsen och ylade en sekund innan mamma fick fram maten. Åt. Snällt. Somnade sedan på min arm medans jag socialiserade järnet. Packades ner i vagnen. Blev utkörd och hemkörd.
Jag njuter i så fulla drag av hela livet just nu. Den hemska klibbiga svettheta sommaren är bakom oss och det är skön frisk höst ute. D mår bättre än han någonsin gjort. Han har gått från att vara en stackars liten bit kolikhud till att ha blivit en pigg, häftig kille som gillar att vara med där det händer, som skrattar åt när mamma sjunger sånger med hans namn i och som mycket stolt kommit på att han har en mun som han gärna visar upp (insidan på) och stoppar in alla sina fingrar (eller andra grejer) i. Jag går långa promenader med vagnen som alla andra förbannade möllanmammorna kring möllan. Ibland träffar vi någon vän. Går och fikar. Eller nåt sånt. Simpelt. Enkelt. Underbart.
Jag pratade med min bror innan och jag sa att jag var nervös och han sa "Vad är du NERVÖS för?" som om det var det konstigaste någonsin. Och visst kanske det var lite det konstigaste någonsin. Jag kände mig lite nervös för att det inte skulle gå bra, att D skulle vara trött eller sur eller hungrig. Och att han skulle skrika så att det skallrade över hela kontorslandskapet.
Men vad var det för något att vara nervös för? D was a doll. Sov när vi kom dit, så snällt i sin vagn. Även när tio storögda beundrande stod i en cirkel runt vagnen och sa grejer som "han är så söt..." Vaknade sedan och satt i sin galjonsfigursposition mot min mage och lyfte på huvudet och rynkade pannan för att liksom få in allt han såg. Kräktes i flera omgångar på golvet. Jag upptäckte att jag blivit så immun mot det att jag inte ens gjorde en ansats att hämta papper och torka upp. Blev lite ledsen och ylade en sekund innan mamma fick fram maten. Åt. Snällt. Somnade sedan på min arm medans jag socialiserade järnet. Packades ner i vagnen. Blev utkörd och hemkörd.
Jag njuter i så fulla drag av hela livet just nu. Den hemska klibbiga svettheta sommaren är bakom oss och det är skön frisk höst ute. D mår bättre än han någonsin gjort. Han har gått från att vara en stackars liten bit kolikhud till att ha blivit en pigg, häftig kille som gillar att vara med där det händer, som skrattar åt när mamma sjunger sånger med hans namn i och som mycket stolt kommit på att han har en mun som han gärna visar upp (insidan på) och stoppar in alla sina fingrar (eller andra grejer) i. Jag går långa promenader med vagnen som alla andra förbannade möllanmammorna kring möllan. Ibland träffar vi någon vän. Går och fikar. Eller nåt sånt. Simpelt. Enkelt. Underbart.
Kommentarer
Postat av: Freddie
Låter helmysigt! =) Kram
Trackback
