Carrosell's one moment of clarity

Nej, det där med amning var verkligen inte min potatis. Det blev jag så smärtsamt varse om. Hela tiden innan Dodo kom pratades det bara förlossning förlossning förlossning. Bah! Förlossningen var en dag i parken jämfört med vad som komma skulle! I retrospekt hade jag hellre genomgått en förlossning á 16 timmar varje dag istället för att genomlida de 16 timmarna dagliga amningsvåndorna.

Jag ammar D i tre månader. Sedan trappar vi snabbt av och han blir en nöjd lycklig palt som äter stora mängder av bröstmjölksersättning fyra gånger om dagen. De två första månaderna är helvetet på jorden. Jag sitter med mitt barn i famnen och han ligger och äter frukost och lunch och middag och elvafika och nattmacka och gud vet vad och jag gråter. Tårarna faller ner över den stackars oskyldiga pojken som inte har någon aning om vad han gör för fel.

Den tredje månaden börjar vi get the hang of it. Då känner jag att jag fått min revansch. Då kan jag börja avveckla. Då har jag konstaterat att det funkar, hur det egentligen går till. Och att det är det mest vedervärdiga skitäckel som jag någonsin varit med om!
 
Så jävla smidigt smidigt smidigt! ska det vara. Att pattamma. Så säljs det in. Överallt. Var du än vänder dig så är det sååååååååå sååååååååå sååååååååååååååååååååååååå så smidigt att pattamma. Till och med på de förbannade pattmjölksersättningskartongsjävularna står det förnumsputslustigt att "pattjävel är det bästa för ditt barn". Så smidigt. Att man alltid "har maten med sig" "till rätt temperatur". Att man kan sitta var som helst och när som helst och hur som helst och fram och tillbaka. Jo, tack vet jag. Därför har jag sammanställt en lista. Det här behövde jag dra med mig ner på stan när det skulle vara så jävla smidigt för mig att pattamma var och när och hur som helst:
1. Dodo
2. Handduk (gärna badlakan, för slem och spya och läckage och annat kuwl)
3. Kudde till ryggslutet
4. Kudde till armstöd
5. Kudde att ha honom på
6. Pattsalva för sönderbombade bröstvårtor
7. Amningsbehå
8. Amningströja
9. Behåinlägg för läckande mjölkpattar (flera par)
10. Vattenflaska (för att bekämpa den kommande vätskebristen och påföljande migränen)
11. Hörselskydd för att han inte skulle bli störd och rycka till av oväntade ljud
12. Lång sjal för att skyla oss. För
     a. Min skull, jag som inte har som hobby att visa pattarna på allmän plats
     b. Dodos skull, som inte ska behöva ligga där och bli uttittad med en stor patt i fejjat
     c. Allmänhetens skull. Finns det något med obekvämt än framslängda fladderpattar, helt oförhappandes, när man är ute och går på stan helt oskyldigt?
13. Tigerbalsam el dy mot nackspärren efter att ha suttit och hållit krampaktigt barn efter en timmes tvångsamning

Det här behöver jag ha med mig ner på stan när jag ska mata Dodo nu:
1. Dodo
2. Nappflaska

Till en början fick jag upp fruktansvärda bilder av symaskiner för min inre syn. Ni vet när man sydde och blev förbannad och tryckte plattan i mattan så att den bara tuggade på rakt igenom tyget. Jag kunde se det när jag blundade. Det kom upp för mig när jag räknade ner minutrarna tills jag skulle in för slakt ännu en gång. Jag satt med Dodo nån timme. Sedan värkte brösten i någon timme. Sedan var det lugnt en stund innan pattarna började spänna när de fylldes på inför nästa session. Skrek en ungjävel på stan sprängde de och började spontanläcka bara för att. Jag kunde inte röra vid mig själv. Att duscha var en ständig kamp för att inte nudda vid de ömma blödande döende tuttarna. När jag stod och torkade mig efteråt samma sak. Det var också då patthelvetena reagerade på den varma duschen och började spruta hej vilt åt alla håll. Jag stod nytvättad och ren och den här äckelmjölken rann ner över magen, låren, benen, ut på fötterna och ner på mattan. Det var bara att vända in igen. Om de inte redan börjat göra det i duschen och börjat spruta pattmjölk på insidan av duschkabinen. Sprang sen ut ur badrummet för att få på mig pattammarbehån så snabbt som möjligt och så in med amningskuporna innan jag var allt för nedkletad. Juli 2010 och det är 30 grader varmt och i den 35-gradiga lägenheten sitter jag uppallad med kuddar och handdukar med en 37-graders bebis i famnen som fapplar och fipplar och slabbar. Den här kondensen som skapades mellan oss. Den här vätskebristen som jag ständigt led av. Ibland tog mjölken slut. Då skrek D. Han sög och sög och sög och jag klappade på mina uttorkade skinnpåsar och kunde bara säga "sorry love". Eller när det gått några timmar för länge, om vi sovit ut lite på morgonen, när pattarna var som fyrkantiga stenhårda klossar som dängde mot varandra.

Sova, ja! Jag som längtat så mycket efter att kunna gå och lägga mig skönt igen efter att djungelkulan eliminerat precis alla bekväma sovställningar. Mage eller sida var inte att tänka på, för pattarna fick ju så klart absolut inte komma i kläm! Det gjorde för ont. Jag vek en handduk och stoppade ner i en sporttopp som jag fick sova i, på rygg, för att eventuellt undvika att vakna i en sjö av min egen kropps vätskeproduktion. Och hade jag framme ena patten fick jag blockera den andra med ännu mer handduk eftersom den spontanmjölkade på lika glatt som den som faktiskt blev sugen på.

Efter två månader hade Dodo och jag fått igång det så att jag slapp ha ständigt ont i magen av ångest inför nästa kommande amning. Vi blev faktiskt ett riktigt bra amningspar. Jag hittade en bra plats för oss att vara i. D käkade snällt och duktigt. Nedtrappningen gick snabbt. För att försäkra mig om att det inte gick för snabbt sparade jag ett mål amning åt honom. Det första för dagen, i gryningen. Det gav mig möjligheten att få njuta av att amma honom. Det blev bara våran lilla stund. Han gnyttade på morgonen och jag la ner honom hos mig i sängen. Han åt så duktigt och fint. Och alla tips och trix och ställningar och vinklar och bebis fram och tillbaka och upp och ner, det följde vi inte alls. Jag la honom hos mig. Han hittade var han skulle. Han åt. Som världens finaste duktigaste. Det kändes inte alls. Så låg vi där. Och jag fick chans att klappa på honom och smeka honom och berömma honom för att han var så duktig. Vi håller fortfarande på med det. Det är nog på upphällningen, men än känns det bra att vi har det. Ibland somnar vi. Och vaknar igen och fortsätter. Ibland somnar bara jag. Då ligger han där själv. Ibland i över en timme. Inget av det som står ovan är kvar. Det är bara han och jag och mina, numera glada, tuttar.
 

"VIKTIGT! Bröstmjölk är den bästa maten för det lilla barnet." - Semper
Bild från http://pictureisunrelated.com/