Föräldragruppen.
Idag går D och jag på föräldragrupp. Det är första gången som vi officiellt interagerar med andra föräldra+barn-koalitioner. Han och jag har blivit lite som bästa kompisar. Vi gör liksom ALLT ihop.
På föräldragruppen är det en massa andra tottar också födda i maj 2010. Den största behållningen av att vara på föräldragruppen är att sitta och glo in alla andra kids och skoningslöst jämföra dem med sitt eget oöverträffliga A-barn. Man kollar längd. Bredd. Hår. Ögonbryn (För att jag har komplex eftersom jag inte har några ögonbryn och med största sannolikhet fört denna aviga gen över till min förstfödde). Om de ha fulögon eller vackra goggliga. Om de är skrikiga, veviga, gulliga, dreglande, snoriga.
Sen viker man ner blicken mot sitt eget A-barn och glittrar med ögonen och suckar nöjt. (Visserligen hade jag en hjälte i knät som inte kanske var det allra soligaste solskenet eftersom han inte bajsat på fyra dagar, men yadda-yadda. D skrek bara lite. Han fäktade bara lite. Sedan somnade han på min arm och jag kunde jobba tillbaka min ansiktsnyans från chockigt alarmrött till reguljär grisskär.)
Lite fick jag känslan av att föräldragruppen var till för oattraktiva bittra kärringar att klaga över den svenska vården. De tyckte att de blev hemkörda för tidigt från bb. De hade velat ligga och prutta under landstingets lakan i åtminstone en vecka. Gärna tio dagar. "När min mamma födde mig..." och så vidare. Sen klagade jag lite också. Jag bara drogs med. Och visst, det är ju ingen hemlighet här i världen att jag är bitter.
Så satt vi där. 10-12 kvinnor och en karl. Drullande tottingar balanserande på knäna. Pattar som slängdes fram och forcerades in i rödkantade kakhål. Jag tittade fascinerat. Håller de fortfarande på med sånt där? Och fick en obehagande rysningskänsla över ryggen vid minnet av fläskig hudklump i famnen som klistrades fast med gemensamt svett, ilande hängpukor, spända axlar, armar, leder, nacke. Och så svettet. Slabbet. Klabbandet. Fi fan. På bordet stod D:s antikoliknappflaska halvurdrucken och mådde. Ja, han var ju färdig. Han hade ätit sitt tiomål. Han skulle inte äta igen förräns lunchen klockan två. Men de här kidden! De verkade klämmas fast i de här omänskliga framstupasidolägespositionerna så fort de bara pep. Eller pep och pep. Rörde sig. Tittade. Andades.
Och så frågade lilla ledartanten då om vi hade provat att lämna bort våra barn en stund och föräldragruppen tittade som med pingstfrälsta ögon upp och det blev en allmänt clueless stämning i hela rummet, där mödrarna satt ihop med sina skötebarn bröstkorgsfettdepåerna mot skriköppning. Men för i helvete... Kidden är fyra månader! KOm igen!
Ja, jag vet inte. Det var väl som anat kanske inte helt och hållet min potatis det där, heller. Men jag ska nog gå dit igen. Det var lite trevligt att prata med de andra. Lite för att jämföra och kolla av, men också skönt att få prata om sitt eget med några som faktiskt är i samma situation. Jo, det är ju faktiskt så. No hymmel.
