Crazy fuck crazy parent-people.
Jag är den första i den närmsta kretsen som fått barn. Jag känner inte direkt så många andra som har det. Bland godaste vännerna ingen (Eller jo! Nyligen). Så läser jag lite mammabloggar och sådär. Så kan man kolla och jämföra och småmysa lite och känna igen sig. Men hallå, mammakärringar, ni driver mig till vansinne!
Jag fattar inte hur folk kan vara så koko? Bara för att de klämt ur sig barn blir de helt galna. De är som robotar! Jag sitter och läser och tänker "jaså?" "Jaså?" "Jaså?" hela tiden. Jag fattar ingenting!
Det är som om de allihop läst 240 poäng (gamla räknesättet) barnvetenskap! I sex år har de bara suttit och sladdrat i sig information och teorier och efterforskningar som har gjorts på ämnet BARN och så kan de allt och kör på det hard core! De är doktorer!
De vet hur mycket barn ska äta, barn ska bajsa, vad barnet ska titta på, vilken volymfrekvens barnens öron kan behandla. Jag blir alldeles paff! Och ni vet vad jag tycker om det här förbannade ammandet...
Är det bara jag som har ett barn som sover hela nätter? Som äter fem mål mat om dagen på u-t-s-a-t-t-a t-i-d-e-r? Är det bara jag som tvättar barnet med tvål när barnet är smutsigt? Är det bara jag, bara jag, som inte är helt BÄNG?
Jag var ju under min graviditet mycket rädd för gravida kvinnor. Jag ville inte ha med dem att göra. Jag ville absoult inte interagera med dem. Efter förlossningen var jag mycket rädd för nyblivna föräldrar. Det är först på senare tid som en liten tanke om eventuell social samvaro börjar bubbla. Kanske kanske kanske ändå, hade det varit trevligt, att ha några att prata med, som är i samma situation?
Men inte om de är galna i huvet! Inte om de är utflippade crazy prettofascister! Inte om jag ska sitta och vara den enda som är något sånär normal. Eller, uppenbarligen är jag ju inte normal! Crazy fuck verkar ju ha blivit småföräldersstandarden! Och jag som "kör lite på känsla", som tittar på Dodo och tycker att han verkar må bra och nöjer mig med det, det är jag som är undantaget! Jag!
Merde.
Jag fattar inte hur folk kan vara så koko? Bara för att de klämt ur sig barn blir de helt galna. De är som robotar! Jag sitter och läser och tänker "jaså?" "Jaså?" "Jaså?" hela tiden. Jag fattar ingenting!
Det är som om de allihop läst 240 poäng (gamla räknesättet) barnvetenskap! I sex år har de bara suttit och sladdrat i sig information och teorier och efterforskningar som har gjorts på ämnet BARN och så kan de allt och kör på det hard core! De är doktorer!
De vet hur mycket barn ska äta, barn ska bajsa, vad barnet ska titta på, vilken volymfrekvens barnens öron kan behandla. Jag blir alldeles paff! Och ni vet vad jag tycker om det här förbannade ammandet...
Är det bara jag som har ett barn som sover hela nätter? Som äter fem mål mat om dagen på u-t-s-a-t-t-a t-i-d-e-r? Är det bara jag som tvättar barnet med tvål när barnet är smutsigt? Är det bara jag, bara jag, som inte är helt BÄNG?
Jag var ju under min graviditet mycket rädd för gravida kvinnor. Jag ville inte ha med dem att göra. Jag ville absoult inte interagera med dem. Efter förlossningen var jag mycket rädd för nyblivna föräldrar. Det är först på senare tid som en liten tanke om eventuell social samvaro börjar bubbla. Kanske kanske kanske ändå, hade det varit trevligt, att ha några att prata med, som är i samma situation?
Men inte om de är galna i huvet! Inte om de är utflippade crazy prettofascister! Inte om jag ska sitta och vara den enda som är något sånär normal. Eller, uppenbarligen är jag ju inte normal! Crazy fuck verkar ju ha blivit småföräldersstandarden! Och jag som "kör lite på känsla", som tittar på Dodo och tycker att han verkar må bra och nöjer mig med det, det är jag som är undantaget! Jag!
Merde.
Kommentarer
Postat av: Maria
Other people be crazy, U be the only sane one!
Postat av: P
Haha klockrent inlägg:-) Jag blir oxå galen på alla mammakärringar.
Trackback
