Carrosell's one moment of clarity

Jag gråter aldrig när Dorian föds. Jag vill ju gärna att Mmö ska gråta en skvätt på förlossningen. Under våra snart sju (!) år tillsammans är det ytterst få gånger jag sett honom gråta, jag kan räkna dem på en hand. Så då tycker jag att det kan vara ett passande tillfälle att släppa ut lite tårar vid sin förstfödde sons födelse. Men det gör han inte. En stund, när de tagit Dodo från mitt bröst efter att han bara hunnit ligga där någon minut för sitt första skrik, och de kontrollerar honom på ett bord vid sidan av, vänder sig Mmö till mig och är alldeles till sig och han försöker säga något som det inte blir något av och ögonen är alldeles klotrunda. Det är hans mesta känsloyttring.
 
På samma sätt hade jag en väldigt stark förhoppning om att få se lite tårar när vi gifte oss. Men det blev det inget av då heller. Det fanns ingen tid, men framför allt, ingen lust att gråta då. Det var bara så in i jävulen roligt! Jag var så smashing glad och ville flera gånger, under vigseln, dra Mmö i armen och säga "Det här är det roligaste vi gjort!" och "Varför har vi inte gjort det här innan?"

Känslan när Dodo kom ut var bara "Äntligen!" "Det var fan på tiden!" och "Det där var jag fan värd!" (att ungen kom ut). Sedan det här pösnöjda tillbakalutade, när jag bara kände mig väldigt väldigt nöjd över mig själv och kunde vila mig bakåt i förlossningsstolen.

Men vi grät aldrig. Det blev aldrig så. Det var väl också bara lycka. Men kanske mer trötthet. Utmattning. Och den här nöjdheten. Och spänningen. Där var han ju! Nu var han äntligen äntligen äntligen hos oss.

Men det gör jag när vi har lagt på efter att min allrabästis ringt från bb. Jag har fått sms på morgonen om att lilla Baby M fötts. Sedan bryter jag ihop alldeles fullständigt. Sitter vid matbordet och bölar ur mig och är alldeles allting på en gång. Ledsen? Glad? Någonstans en mjuk känsla av att jag fått barn och nu har hon fått barn! Min allra allra käraste syster! Fantastiskt fantastiskt, jag är så glad för deras skull.

På kvällen när Mmö och jag gått och lagt oss i sängen och ska sova sammanfattar jag. "Nu har de fått barn och de fått barn och de fått barn..." 
Det här året är alldeles galet. Bland många vänner har också två av mina (fyra) kusiner passat på att bli mammor. Vad ska det bli av alla dessa tior? 
Sen säger Mmö något som jag tycker är så fint.
"De har fått barn, men vi har fått Dorian."