Carrosell's one moment of clarity

Igår ser jag på teve och så är det en sån där jingel för tv3 (jag tittar nästan bara på tv3. alltid) och så är den lite julig och kramsig och då kommer jag på att det snart är jul. Det är faktiskt jävligt nära jul. Det är till och med mindre än en vecka kvar till att Dodo och jag ska packa in oss på ett krysstvåtusen och ta oss upp mot norrlandet. Och inte ett paket har jag köpt.

En julklapp finns det hemma hos oss. Den är från min mamma, till mig. Jag ska egentligen glömma bort vad det är i den men det är i alla fall en superfin fantastisk klänning som jag tänker begagna på samtliga happenings från och med nu och fram till februari. Minst.

Jag har ljusstakar i fönstren och att sätta upp dem var det mest kärlekslösa jag någonsin gjort. Det var typ lördagkväll och Mmö lagade mat och Es var här och satt med Dodo och jag tänkte "ja! Fritid!" och slet ner dem ur skåpet och upp dem i fönstren. Tur att de fungerade. Det hade varit alldeles för övermäktigt att försöka införskaffa såna där ultrasmå lampor till dem. Då hade de fått stå där! Och se dumma ut!

Det värsta är att jag någonstans inom mig viftar avvärjande med en hand och säger "nänä, det är luuuugnt..." Det här med presenterna. För att jag tänkt ut EN grej till EN person. Tänkt ut! Inte handlat. Och sen knölar jag samman de andra släkt och vännerna i en hög och resonerar som att det är bara gå ut och plocka nåt. Merde. Och det som kan vara så überjävligt att handla julklappar. Speciellt ju närmre jul man kommer. Kallsvetten blir bara värre för varje dag. Inser att jag inte ens tänkt tanken att köpa julklapp till min egen son. Min egen son! Men han har å andra sidan redan fått en jävligt STOR, fin julklapp. Ett alldeles eget rum på minst 15 kvadratmeter. Han själv är cirka 0,14 kvadratmeter. Det var inte inslaget. Men väldigt fint ändå. More on that later.