Carrosell's one moment of clarity

Vi har vaccinerat D. Vilken fruktansvärd pärs det var. Jag kände mig lite usel som inte var mer påläst om det här med vaccinationerna. Det var mer som att barnmorskan gett oss ett datum när D skulle vaccineras och då skulle vi show up. Och så gjorde vi det. Okunniga om precis allt vad det innebar och vad det faktiskt var för skit som de körde in i vår värnlöse sons kropp.

D var på ett strålande humör. Vi gick med vagnen dit och han sov så gott i fin body med ljusa giraffer på och matchande (fula) hängslebyxor i samma ljusa girafftema. Jag är en fucking sucker för kläder med animaliskt innehåll. Sen fick vi väcka honom inne hos barnmorskan när vi skulle näcka honom inför in- vägning och -mätning. 58 centimeter, 5760 gram! Han börjar ösa på. Hårt.

Oroligt frågade jag barnmorskan om han började bli för tjock. Vi träffade ett sexmånaders barn för några veckor sedan som var en KÖTTKANON. Han var ett halvår. Barnmorskan verkade tro att jag ville svälta mitt barn. Inte alls, jag var bara nyfiken. Plus att Mmö och jag nu gått och drällt om hur hysteriskt feta alla fettungar är och att det måste bero på den här förbannade frikyrkliga amningshetsen där man ska flabba in patten i munnen på ungstackarn så fort den tar ett andetag, och att vårat fiiina fiiina barn var så litet och litet och fint och finlemmat och litet. Nu börjar man se barn som faktiskt är mindre än vårt barn, och det känns alldeles konstigt. Kan de vara det?

Sen skulle han vaccineras. Med två sprutor. Bara hon ställde sig och mecklade vid bordet fick jag klump i halsen och ångest och tårar i ögonen. Mmö fick hålla honom. Jag satt och läste nästan maniskt i en blanda-barnmatspuré-broschyr som jag fått. D satt i knäet på Mmö och han var så glad så glad. Han kikade på väggarna och på barnmorskan och på lampan i taket. Sen gick hon fram till honom. Och hackade honom hårt i benet. He didn't even see it coming. Tårarna sprutade och D ylade. Mmö höll om honom och jag kröp mig närmre och klappade honom i ansiktet och torkade de fruktansvärda tårarna och stoppade mitt lillfinger i hans mun så att han skulle ha nåt att suga på.
Han lugnade ner sig. Och snorade sturskt upp sig. Då högg hon igen. Spruta nummer två. Det var inget bra dag för D.

Vi drog på han fulbrallorna och sen bar jag honom på armen hela vägen hem. Fast vi stannade till på apoteket. Bara för att köpa en stjärttermometer. Det är visst vanligt med feber när man vaccinerat sig (själv fick jag ju hysterifrossa efter den där grissjukesprutan förra hösten). Så blir han dålig ikväll eller i imorrn ska vi stoppa stjärttermometern i stjärten på honom. Det är ingen bra dag för D.