Som ett postpaket på posten.
Idag blev jag riktigt, riktigt glad för min extra timme, som jag fick mig till skänks. För idag behövde jag verkligen just en extra timme. Speciellt som jag haft en jäkligt lågkvalitativ nattsömn. Mmö och jag. På grund av mig. Mig och bronkiten, som jag har diagnosticerat mig med. Jag är trasig som fan i hals och lungor hela veckan och när jag hostar alldeles tomt och folk på jobbet frågar svarar jag snabbt ”bronkit”. För jag tycker att det låter jävligt bra. Sen googlar jag på bronkit och då tycker jag att det låter ännu bättre. Det kan faktiskt, verkligen, vara det som jag har! Det, eller tuberkulos. Så veckan går okej. Mest tungt att andas, och den här torra kommunalhostan. Men sen till helgen tar den spjärn! Och jävlar i min låda! Jag hostar och hostar och hostar. Jag vaknar på nätterna och jag ligger vaken i flera timmar och när jag ska andas killar det av tusen miljoner små korn ner i halsen och jag bara …dör. Eller jag funderar på det. Jag funderar på att klä på mig varmt och gå och lägga mig på spåret. Dunjackan, ska jag ha.
Mmö bjuder in till den årliga viltmiddagen. Den har vi haft en gång innan och så är det han och jag han och hans föräldrar och min mamma och så svänger Mmö på ordentligt på nåt exotiskt brunkött och så blir det jäkligt bra och alla dunkar han i ryggen och ger honom en massa eloger. Jag hejar också på, där jag sitter med mitt vegetariska halvfabrikat. Jag säger ”God sås, babie!” Så vi äter viltet, rådjur i år, och så har jag lokalbehandlat bronkisen med diverse halstabletter hela dagen. Och sen träffas armén av halstabletter nere i magen med vegebiffen och ungspotatisen och svampsåsen och så säger de ”tjoho” och sen blir min mage en sexmånaders bebismage istället för en tre och så knorrar det och knorrar det och knorrar det så jag får sitta och hålla fast den. Ja, det var ingen bra blandning.
Och sen sov jag nästan inte alls. Jag var uppe och kokade te. Och när jag vaknade 10.30 fick jag spjärna mig ur sängen för att få gjort det jag skulle gjort och se, det var här den här magiska härliga extratimmen dök upp! För jag har en vän som är journalist och som även producerar en bok. En guidebok som fått kontrakt. Och nu var första kapitlet skrivet och jag har från dag ett av vår vänskap sagt att jag skulle korrläsa. Och sen att jag skulle få första korret en lördag när min mamma var på besök, hade jag inte räknat med. Så det var upp i ottan och läsa de prydliga sidorna och sen såg jag att datorn gick fel och då kom mamma in i rummet och jag frågade vad klockan var och det visade sig …att den var en timme mindre! Att jag hade en timme extra på mig! Att jag på en söndag då jag lovat skicka in innan tolv fick reda på att uret inte alls var elva (som det vore vara) utan på grund av internationella överenskommelser bara var tio! Oh jolly-jolly. Jag hann till och med att äta frukost.
Nu återstår att se vad det blir av min infekterade röklunga. Jag hostar så att jag hulkar. Det kanske är svinis. Fan också. Och jag som är riskgrupp.
