Jag har kommit fram till sjukvården!
Jag har kommit fram till sjukvården! Jag har KOMMIT FRAM TILL SJUKVÅRDEN! Jag ringde min chef i morse. Jag hatar att ringa min chef på morgonen. Jag antar att hon hatar det också. Att jag ringer på morgonen innebär att virusrödluvan är sjuk igen. Igen.
"Hejhej chefen, nu är det dags igen!"
"Hejhej chefen, nu är det du-vet-vad! Vi ses om åtta arbetsdagar!"
Min chef sa att det var "gulligt" att jag ringde. Så såg inte jag på saken. Jag tycker att det är ett professionell skyldighet. För det är det.
Sen ringde jag vården. Jag ville att vården skulle ta hand om mig. Så ringde jag numret, och då ta-da! Vad hände där? Då tutade upptaget i luren! Sen tutade det upptaget i luren i tjugo minuter medan jag satt och grät. Jag grät och grät och sa sånt som Mmö blir så arg på, att jag borde dö och att jag inte är nåt värd, att jag inte kan leva i den här världen, jag och min neverending feber. En ny tanke i samma anda har kommit också; Jag kan inte få det här barnet för jag kommer inte att kunna ta hand om det. För mamma kommer att vara sjuk hela tiden. Jag har pitchat idén för Mmö att jag kan vara hemmafru. Vi kan bo i ett lowlifehus ute på landet och så kan jag ta hand om barnen och laga mat och sylta och safta. Så slipper jag att möta människor, människor med baciller, baciller som riktigt sugs upp av min kropp. Så kan jag sitta där ute i lilla stugan och så kan barnet springa bland knotäppelträden på gårdsplanen och så kan jag gå runt och vara sjuk när jag vill och röra lite i rabarbersaften när jag orkar.
Så då tänkte jag försöka ta ut mina kontaktförsök med att ringa ett annat nummer där de heller inte skulle svara. Ett plus ett är noll, ni vet. Så då ringde jag barnmorskorna, som ska se till att mitt ofödda barn har alla armar på plats och att jag inte dricker stora mängder Lynchbyrg lemonade (vilket jag i övrigt tordes kunnat gjort runt tiden för barnets avelse). De har telefontid fyra timmar gånger tre dagar i veckan. Måndag-tisdag-fredag. I förra veckan ringde jag måndag och fredag. Då sa självmordstanten (De låter alltid som att de vill ta självmord, de där tanterna som får äran att prata in på landstingets telefonsvarare. Jag undrar om det står i deras yrkesbeskrivning?) att det inte fanns någon som kunde svara i telefonen och att man fick ringa nästa telefontid. Och vet ni! Det sa hon idag också. Men det märkliga var att det var så tragikomiskt att jag nästan blev mindre upprörd av det. Så då ringde jag sjukvården igen. Och vet ni vad? Då sa EN RÖST (en inspelad självmordsröst, men ändå) att jag stod i kö och att jag kunde få vänta i kön eller att jag kunde knappa in mitt nummer så skulle sjukvården ringa TILL MIG!
Alldeles galet. Och när jag pratat med en kvinna som visserligen sagt att det var ett virus, för man hostade inte ur sig lungorna av halsfluss, och det är ju det som jag alltid har, jag undrar om man kan lägga till Virus som mellannamn, så gav hon mig en tid! Och inte ens en tid hos den skräckinjagande doktor Ananas utan hos en flickläkare med ett helt alldeles vanligt namn!
Och när jag sedan satt med handen ännu telefonvarm kom Mmö genom dörren och han stoppade en ask med hardcore asdyra halstabletter i den varma handen på mig som sa jävlariminlåda när man stoppade dom i munnen.
Good god. Jag tror jag måste gå och kamma mig, innan jag hoppar i finmjukisbyxorna för att gå på möte med doktorn-som-inte-hette-ananas.
