Carrosell's one moment of clarity

Idag blir jag glad av att tänka på det rosa taket i min klädkammare. Klädkammaren har varit ett bortglömt svart hål länge. Det blev en ös-kanal när vi flyttade in. Sen har jag upptäckt att det varit svårt att komma in där. Att dörren varit svårforcerad. När vi har fått gäster har jag stängt till ordentligt. Ibland har jag undrat vad som egentligen funnits där. Men idag finns det ingenting där! Det finns för närvarande bara en stol. En stol och en standardinredningsantennkabel. Och det är alldeles alldeles rosa! Och då självklart också alldeles alldeles fantastiskt! För jag har ordnat hela dagen. Jag har blandat färger och kletat med färger. Jag har målat plåtstången vit. Jag har målat hyllan vit. På undersidan. Ovansidan kommer ingen nyttig människa under 1.60 någonsin se. Och ovanför den väggfasta hyllan, vägarna och ända upp i taket på 2,75 meters höjd är det alldeles fantastiskt bubbelgumsrosa! Jordgubbsglass. Jag har klippt tapeten, som ska vara under den väggfasta hyllan, i 1,70-våder. För så högt är det upp till den väggfasta hyllan. Så nu bara ligger det och ...pyr. Det bara mår. Alla grejer, som förut bodde inne i klädkammaren, ligger nu strödda över golvet i hobbyrummet, som är det rum där klädkammaren mynnar. Eller så är de strödda i påsar där jag osentimentalt tänkt vad i helvete och packat ner dem. För att slängas. Eller lämnas till myrorna. Som norra europas största skosamling! What the ....?! Hur kunde den tillhöra mig? Jag frågar Mmö. Jag säger "du som känner mig...". Han tycker också att det är osannolikt. Men nu har jag inte norra europas största skosamling längre. Nu har jag, basketpjux-362-dagar-om-året-Carro bara en jävla massa skor. Det känns bättre.