Publik servis.
Jag minns när det fanns grejer att titta på på teven. Det var en magisk tid. En magisk tid som tog slut.
Då var det glatt och high life och förnedringsprogram på teve. Det var program som handlade om att någon var ful och så knivade de upp den där personen duktigt och sen fick den kuta livet ur sig på ett elektriskt löparband med alla sina förband i ansiktet och tejplapp över näsan och svetta ner det och sen målade de upp tjejjan (för självklarhet var det ju en tjej) och klämde i henne en åttitals glitterklänning med en stålskenad korsett och sen fick hon gå in i ett rum med alla sina släktingar och kompisar och så sa de att nu, nu var hon vacker. Och så grät de.
Det är bra teve det! Det fanns i en massor versioner. Ibland var det något slags tema på det. Ett hade något slags fula ankungentema och sen fick de uppmålade, stelopererade stå och grina brevid varann när de var vackra och så var det väl en som skulle vara allra, allra vackrast. Och då vann hon.
I ett program som inte innehöll något blod skulle en underskön mamma och hennes lika undersköna dotter vara med i en skönhetstävling. Så fick de träna i olika grenar. I att underhålla gäster och i att välja ut passande klänningar åt varandra och så fick de uppträda inför juryn på olika tema. Så skulle de bli bedömda efter mamma+dotterfoton som de tagit eller så skulle de visa upp ett nummer de koreograferat där de dansade till det. Ibland skulle de hålla tal. Om allvarliga saker. Eller sjunga. Och så skulle deras lag ha ett namn som de själva skulle hitta på och sen skulle juryn bedöma det och så om det var ett dåligt namn så fick de byta. Ah, sån jäkla höjdare.
Jag vet inte vad det är med teven nu för tiden. Jag borde veta, jag tittar massor på teve. Någon gång, när jag varit sjuk, har jag petat in en dvd i den därna dvd-spelaren och så har jag lyckats brassa igång en film och sen har jag kännt mig så in i stolt. En gång tittade jag på hipp-hipp och på sista programmet som jag typ aldrig sett början elak-skivan hoppa sig och bete sig. Då plockade jag ur skivan, satte in den igen, och lyckades hitta mig tillbaka där jag varit innan med hjälp av någon slags kapitelöversikt. Då grät jag nästan av nöjdhet.
Jag tittade på desperata hemmafruar och (den där fruktansvärda) greys atonomy när jag bodde i stockholm men tiderna var annorlunda då. Vi var tre och vi hade en pava vin eller mer och vi satt och korkade till var och varannan dag och det var en höjdare. Då kunde jag stå ut med att titta på helt hysteriskt urtråkiga entimmesharanger om en psykiskt störd tråkpåse med hårfärgningsbehov som blev kär i en annan, galet självmordstråkig fulkille som skulle vara hott på nåt psykosocialt stört grubbelsätt och hur de blev ihop och sen inte och låg och hasade i någon tråkigt homestylad säng och sen gjorde slut och kanske skulle förlova sig och det var en massa turer fram och tillbaka. Tittar man tillräckligt djupt i glaset på fot och pratar högt om annat, klarar man av det.
Men sen blev jag trött på allt annat också. Men slutade inte titta på teve utan fick börja blippa. Det är ännu en sak jag älskar med Mmö. Hur han alldeles självklart bläddrar igenom alla kanalerna, till och med de danska, men alldeles undviker svt. För vad är DET för nåt?
Jag som känner mig alldeles gråtfärdig av sydsvenskans B-del och årslånga haranger om halvdöda män som skrivit något asdåligt om andra män och att kvinnor är dumma i huvudet och sen blir dissikerade in till benmärgen och hyllade upp i skyarna. Sida upp. Sida ner.
Jag som ryser upp en alldeles liten smal sörja av illamående ångest bara någon nämner ordet "kultur" eller hur de vill bli "kulturvetare". Jag träffade en man idag genom jobbet som arbetade som kulturgeograf och jag blev alldeles rädd och små pärlemorsdropparna trängde fram i pannan och munnen och hela jag blev stel och jag fick försöka vända mig ifrån honom för jag ville inte, ville inte, veta mer.
Det är något speciellt med dödskyssmarkeringen "kultur", som är så pretto. Jag tar gärna del av nöje och jag läser gärna nöjessidorna och vad som händer och vem som har spelat var och vem som ska göra vad. Det är när de tar det som är kul och aktuellt och bra och ska vara så fina i kanten och grotta ner sig och sätter på sig finslipsen och franskbaskern och minsann ska författa ett par uppsatssidor om ett estetiskt fenomen och det blir så extremt högdraget och långdraget och bajsnödigt ända upp i bladgulstaket och sydsvenskans kulturredaktörer med lyckotårarna ner för kinderna på rak arm röjer ut tvåan trean fyran femman och åttan för att få plats för övermodssvullet, som jag vill gå hem.
Så har någon gjort nåt dokumentärt till svt och lyckats sälja in det där och så ska det handla om något. Då vet man att det blir bildspel från svunna tider. Som spelar över 4-5-6-7 minuter för det har de ju tid till utan 15 minuter med reklampauser, svt, till alldeles tystnad eller klassisk stråk eller de här lastgamla hjärtslagen. Och så blir det den där halvurdruckna kaffekoppen på plastduken. Och löven som blåser över någon stadsgata, gärna med kullersten som de spelat in i svartvitt.
Och det är det, hela tiden! På svt. Om det inte är debatt i den där svarta studion med läktarbänkarna. Eller de fördjupande nyheterna. Eller ponnyridning.
Så jag kanske borde vara en sån. Planeträddare. Pk-typ. Visst borde jag ligga i brygga på mitt fottrampade lergolv och le med hela stora munnen och ha kryssat i min tevetidning med kolbit av evighetsåtervunna självdöda bladlöss vad som svenska televisionen erbjuder mig den dagen. Och ropat hurra för sverker (som kan vara den enda behållningen) och djupanalyserna och tragisk långhampsmusik från bollnäs. Ja, kanske borde jag. Visst borde jag.
