Den tysta tavlan.
Jag håller på att måla en tavla. Jag har hållt på i flera veckor. Jag köpte duken för ännu fler veckor sen. Månader. Jag hade en idé om att jag ville måla en tavla. Eller ännu mer; en feting tavla, billig en, kostar femhundra spänn. Då får man sporadiska färgsjok på duk. "Det kan ju jag göra" tänkte jag. Jag som alltid målat och ritat och fått mvg på bilden.
Så det var mer en tanke om färdig tavla än en inspiration om processen av en tavla. Jag väljer i huvudet ut element som jag ser någon annanstans. Jag vill ha något allmänt. Inget som någon ser att JAG har gjort. Bara färgsjok på en duk.
En dag tar jag av plasten från duken. Sen står den ett tag. Sen en dag, jag kommer inte ihåg, får jag ändan ur. Akryl, ska jag måla i. Jag har aldrig målat i akryl. Back in the days när det begav sig, för tio år sen, målade jag olja. Alltid olja. Oavsett. Jag blandade med lacknafta och blaskade. På papper och wellpapp. En gång på smörpapper. En väldigt, väldigt subtil bild med mycket detaljer. Sen gick ett streck fel. Jag tror jag tryckte hela bilden mot en bit hård kartong och gjorde det till ett jävligt snyggt grönt spöke med händerna röda och utsträckta som skrek ut sin ångest mot mig.
Jag tvingar mig själv att provmåla. Sånt där har verkligen aldrig varit min grej. Men jag vill inte sätta en kletig pensel mot en 150-kronorskanvas med en färg jag inte tidigare professionellt provat på och tänka "aj fan". Så jag provmålar. Med komplementfärgerna, de jag inte tänker använda, på ett A4. Gult, blått och grönt. Jag kladdar ihop det kletiga utkastet på ett par minuter. Sen känner jag mig ready steady.
Länge, länge målar jag. Inte mycket. Inte ens ofta. Tavlan står inne i lila rummet som jag alltmer vill kalla hobbyrummet. Det börjar med svarta drag med bred pensel. Markeringar. Vi kommer och går i det lila rummet och tavlan står där och ibland har det blivit lite mer.
Jag vill inte att någon ska se min tavla. Det är väl så det alltid är. Men rent lokalmässigt är det svårt att gömma en tavla som mäter 120x150 cm från mannen som man valt att leva sitt liv med. Han får inte säga nåt. Det verkar som att han vet om det. Idag säger han "vad duktig du är" och inget mer. Inte "varför flyger grisen i luften?" eller "nu har du kletat helt snett där".
Jag vill absolut inte att någon ska se den innan jag är färdig, men kanske heller inte när den är klar. Jag blir alldeles förskräckt när Mmö har haft lite fest under min stockholmshelg och han har haft folk hemma och de har stått och lajvat inne i hobbyrummet. Kommit och gått.
Tavlan som var tänkt till bästa platsen inne i vardagsrummet, färgsjokig och allmän, blir mer och mer en tavla för mina ögon. Jag sitter på kvällarna och Mmö sitter vid datorn och jag svarar med utdragna mummel. Jag lär mig igen. Jag lär känna penslarna, om de är breda eller toppiga, tänker på sexan åttan och tolvan. Jag lär mig hur färgen fungerar. Inser att den inte är så skoningslöst övermålningsbar som oljan, inte blandbar heller. Att det krävs stora mängder för att det ska bli så där djupt färgigt som jag vill ha det, att det inte går att plocka den med en knivsudd när den hamnat fel. Jag målar till en början hårt efter mina allmänna förutsättningar. Blad till vänster, vad fan är blad för nåt, fågeln till höger, fågeln som jag vill ha, för att den är min. Drar som man ska dra, en mjuk konvex från ena hållet, en mjuk från andra, ett skaft på det. Tar i och vräker på på bakgrunden och känner att det ju är så jävla roligt. Rött och svart och mjuka övergångar och tvära kast. Häller direkt ur tuberna rakt ner på duken. Jag målar fågeln och jag är så orolig för ögonen och kommer vänta med dem in i det sista. Den börjar bli färdig och är fysiskt omöjlig. Jag freestylar ett par grenar och idén med färgerna funkar fantastiskt bra och när jag backar bakåt och beskådar ser jag min egen hand i grenarna och det är lite läskigt att det är så tydligt att där är jag.
Det blir en ensam tavla, känner jag. En tyst. Jag sitter tyst när jag är med den eller när jag står böjd över den. Jag målar tyst kanterna svarta eftersom den inte ska ha någon ram. Fågeln är tyst och den har inga ögon och det finns ingen direkt tanke eller känsla bakom den. Inte som den där pubertetens elektriska inspiration som bara slog till när man visste var varje penseldrag skulle sitta och vilken nyans varje färg skulle ha. Jag har fortfarande kvar glasklara mentala bilder över tavlor som inte blev målade. När man kutade hem och kastade sig fram och så målade man tills den var alldeles klar och det kunde ha gått timmar och det vred sig i magen för man var så hungrig och trött. Ungefär som jag gör idag när jag kommer på något jag vill skriva om.
Så det är en annorlunda process nu. En långsam. Eftertänksam. Jag är ovan med verktygen och ska måla för det kommersiella och externa. Inte från innersta innersta, utan alldeles tvärtom. Kanske försöker jag rakt av att distansera mig från det jag målar. För att inte svärföräldrarna ska sitta och äta middag och tänka "vad ända in i helvete....?"
Så det blir en distans. Det blir en utdragen process. En lång historia och en omsorg. Varligt och allvarligt ritar jag mina streck och jag har väl den där spegelminen antar jag där ansiktet är spänt och munnen lite plutig. Det gör ingenting. Det är skönt. Det är skönt och avslappnande och meditativt att måla. Koncentration där nog inte många tankar kommer in. Eller människor.
