Den tjusjunde.
Jag gick in på internetbanken idag och på internetbanken stod det att en massa stålar fanns att håva in. Håva in. På onsdag.
Och då får jag nästan mana fram en litet smajl. Jag har svårt att se den där lyckan och klapp-på-ryggen när det är den tiden i månaden. I mitt huvud börjar jag sortera pengarna in i små lådor. Jag räknar på pengarna till satancsn. Till "pensionen". Jag räknar pengarna som ska sparas (allmänt). Och jag räknar, den här alldeles osannolika fyllut-summan som kan lablas ICE. (In case of emergency.) Sen gör jag överslag i huvudet och slänger in alltihop, i en klump, på andra kontot. Går det inte att lägga undan lite till? Bara lite till? Fyra tusen, kan man leva på det en månad? Kan man leva på två? Och sen har jag alldeles glömt vad som skulle till vad. Det är lite min månatliga lycka. Som följs av en disträ tomhet där jag börjar bläddra i almanackan och räknar dagarna tills nästa tjusjunde.
Jag har verkligen jättesvårt att sätta något värde eller känna någon glädje i den här summan som rullar in. Jag går inte ut på stan och jag äter ingen middag med en 250-pava rödvin och jag går inte ut och jag köper mig inte några onödiga skor och ingen tröja och inget alls. Jag är en snål trasa som handlar mina grejer på tradera och på second hand och när jag står där och ska betala tänker jag bara på den jättekonstigt överfyllda garderobshyllan, översvällande med magkorta tröjor och tröjor med tryck och tröjor som är för små och tröjor som är för korta och tröjor som sitter helt alldeles osannolikt fult där liksom magen sticker fram överallt. Tänker jag på, när jag står, med den alldeles för lilla, magkorta nya tröjan i handen.
Jag ful-stuvar undan mina pengar på bankkontot och sen låter jag dem ligga där. I höstas hade jag ett mål och ett mission, i och med att fantastiska badrummet hade massa underbart liggande möggel i väggarna. Så det blev fajt med styrelsen. Det blev fajt med försäkringsbolaget. En fajt som underbara fantastiska styrelsen ännu inte ordnat något slut på. Det kunde bli ungefär hur som helst, där ett tag. Det kunde bli 100000 spänn på att få ett badrum att se ut precis som det sett ut innan. Så det gällde att spara då. Jag stoppade undan. Jag drog ut. Och stoppade undan. Till slut fick vi en räkning på en summa. Till slut fick vi reda på ungefär vad vi fick betala själva. Till slut hade jag de pengarna.
Men nu! Inte slutar jag. Jag inser att fucking toapengarna finns på kontot. Jag inser att det inte finns nåt mer att spara till. (Kom tillbaka till verkligheten och inse att det inte finns ett uns i min person som skulle kunna med att slänga tusentals tiotusenkronor på till exempel en låda mac.) Som en jäkla hamster går inte jag ut på krogen den tjusjunde och svänger bägarna mot taket och dricker dyra sexor och kommer aldrig någonsin hem. Jag sitter hemma. Och kollar på gordon ramsay. Om jag inte redan gått och lagt mig då.
