Carrosell's one moment of clarity

På jobbet ska vi åka på någon slags utflykt. Vi ska åka iväg hela avdelningen och vi ska bo på hotell och ha egna dubbelrum. Det handlar om att arbeta med affärsplanen.

Jag är lite taggad innan, lite puzzlad. Jag frågar mina kollegor, de som varit med lite mer. Jag frågar vad det går ut på och vad vi ska göra och vad de gjort andra år. Det verkar rätt okej. De ha bott på hotell i egna dubbelrum och så har de bland annat byggt höga torn i tidningspapper och haft möten.

Jag är lite fundersam varför ingen verkar så peppad på att åka. Så jag frågar om och om igen men blir inte nöjd med svaret.

"För man kan ju inte ha möte i ett och ett halvt dygn" säger jag."Det orkar man ju inte."

Det kunde man. Tyckte mitt jobb. För en natt på hotell i eget dubbelrum med osorterade tevekanaler och dusch, fika och trerätters middag och lunch och lunch och kolor och all världens sjöar, åar och hav av kaffe skulle vi ha möte. I ett och ett halvt dygn.
 

Jag kände mig lite dålig när vi skulle iväg. Jag kände mig lite dålig för hela grejen. Det är en jättevecka där vi dels skulle vara borta på det här och inte få komma hem och sen direkt dagen efter det något slags friluftsaktivitetsdag, obligatoriskt, detfinnsingetdåligtväderbaradåligakläder-ståhej. Jag blir ofta dålig. Jag är ofta dålig. Det beror på skit i kroppen och jag vill verkligen inte verka sjuk IGEN på jobbet så de tror att de anställt någon såndär ...sjuk.
 

Så jag var svag. Och efter lunch åkte vi iväg. Och hade möte. Jag åt mina ibumetin och drack stora mängder vatten och gick på toaletten så att det bara är ett stort skavsår kvar under naveln. Vi hade möte och brainstormade mellan klockan två och klockan sex. Sen hade man ett uns av halvtimme att kasta av sig kläder och kasta på sig nya. Sen var det middag. Och kaffe. När min chef som första person reste sig för att gå och knyta sig grät jag nästan en tår av utmattad tacksamhet lite innan tolv.

Vid åtta var det frukost. Vid halv nio satt vi och brainstormade igen. Sen hade vi möte och brainstormade fram till tre. Då hade vi ätit lunch och jag hade tittat så långt ner i bordet att jag började tänka att jag skulle komma att dö är på hotellet. Sen åt vi kaka som smakade damm och sen fick jag åka hem.

Sen sa de "Gud så skönt att komma bort lite" och tyckte att det var som semester att få åka bort. Och jag tyckte att det var så extremt jättejobbigt att återigen vara halvfebrig och inte kunna sova, klia sig, titta i taket, glappa bland kanalerna, klappa på Kitty, ligga på Mmö, äta en smörgås i soffan och bara inte tänka på något alls.

Så jag vill inte följa med mer. Jag tyckte att det var så jobbigt. I sådana fall tror jag att jag vill åka hem på kvällen, hur crazy-fuck det än låter. Bara för att komma hem. Och kunna göra allt det där ovan. Och inte behöva slå ihjäl sig själv när chefen tittar uppfodrande på en när man inte har något att säga och man är ny och borde göra det. Och inte behöva le och kunna gå och lägga sig när febervallningarna målar svettkondens över hela huden.

På natten drömde jag att jag gick från jobbet och att jag gick för att hälsa på mitt gamla jobb. Lokalerna var helt stora och som övergivna lagerlokaler med graffitti och en massa färger på väggarna. Där var alldeles tomt, och i ett hörn satt min gamla chef vid sin dator och jobbade stenhårt med sitt jätteprojekt. Jag gick och satte mig hos min gamla kollega och la mitt huvud på hans axel och det var bara så alldeles skönt att vila huvudet en stund.
Sen kom en nuvarande kollega och vi skulle gå och äta våfflor ihop, fast det hade hon inte tid med. Vi gick och köpte regnkläder åt mig. Fast jag köpte dem i storlek large och sen smutsade jag ner dem med lera innan jag hann gå tillbaka till överskottsbolaget och byta dem mot ett par mindre.