Mannen som föll.
Mmö står i köket och lagar mat han har hittat på recept. Han ska dricka vin till maten men det ska inte jag. För jag var ute igår. Tra-lala-la...
Världens segaste långvecka som absolut vägrade att ta slut på jobbet. Jag stirrade med blicken ut mot fjärran och helgen. Sen blev det helg! Sen tog den slut! För att rödluvan tillbringade den sista dagen med att ligga världsfrånvänd i sängen. En stund försökte hon ligga på soffan, men det mådde hon för illa för. Saker som dofter som fick henne att vilja spy. Ämnen på teve. Nån klang i Mmös röst.
Men det var en man som föll över mig igår! Alldeles konstigt och otäckt. Jag träffade Es i veckan och vi pratade om hur man (tror sig) agera i en paniksituation. Och jag sa att jag tror att jag nog har lite startsträcka men att jag efter den är rätt rådig.
Men igår! Jag stod och pratade med en man. Han satt på en nästan som en barstol och jag stod snett framför honom. Han hade en tröja med nåt provocerande om vegetarianer och han var från lidköping och han hade en vän som jag tyckte såg "svag" ut. Jag sa till honom att de borde åka hem och äta lite gröt. (Vad det kom ifrån? Jag har ingen aning.) Iallafall pratade vi en stund. Tio minuter? Hur lång är en minut inne på Distortion (God bless my soul så kär jag är i det här stället!)? Och så frågade jag något och så skulle han svara på det. Så sa han "Vänta lite" och så började han ställa sig upp, kom upp i full längd, och bara smack-föll rakt ner på golvet. Alldeles raklång. Inte så att han snubblade till och föll och flaxade med armarna och försökte hålla fast sig eller ta emot sig, utan bara knall fall! Och blev liggande där. Och jag som instinktivt backat undan när han rammat rakt mot mig fortsatte backa och blev bara stående, gapande med öppen mun. Jag var så säker på att han var död. Jag tänkte att "okej, nu pratade jag med honom och nu har han ramlat ihop och dött". Så tänkte jag; Man, cirkus 35 år, smått överviktig = Hjärtattack. Jag trodde verkligen att hjärtat stannat i kroppen på honom och att mina förbannade haranger var det sista han fick höra. Så jag står vid sidan av med min gapmun och mina klotögon tills en av mina kompisar lägger hans arm om nacken och drar upp honom. Och hans vän, "den svaga", är framme och hjälper till och jag hör att mannen säger att han vill hem. Så de linkar iväg. Och där står jag. Som nån annan hjälte. Så jag går till mina polare som sett allt och jag säger "jag pratade med en kille och så bara föll han ihop" och nån tjej som känner honom frågar mig vad vi pratade om egentligen.
Mystiskt. Konstigt. Förhoppningsvis vätskebrist med tanke på den kokande svettpöl som distortion var igår.
Sen dansade vi hela natten. Och rallade fram och tillbaka över dansgolvet, bort till baren. In i rökrummet där jag senare fick fråga en man som ville ligga med så många årtionden som möjligt och gärna med mig, fast än han redan gjort 80-talisterna, varför himlen var så ljus och vi kunde konstatera att det berodde på att vi varit på krogen för länge. Det var strax efter att jag gått från honom som jag kom på att jag skulle åka hem och när jag inte såg någon som jag kände längre trampade jag hela gången och kom ut på amiralsgatan runt halv fem. Då var det jätteljust ute. Jag snyggvinkade till mig en taxi och kom hem till Mmö som haft spelning på ett bröllop och ja, det var allt.
Sen var jag ju så jävla svag idag. Så jävla jävla svag. Innan ens en tanke på frukost satt jag inne på toaletten med fingrarna ner i halsen för att försöka göra mig av med iallafall den där helt onödiga, irrationella romochcolan som slank ner runt tresnåret.
Men nu står jag upp! Efter två sovstunder, en dusch, en eftertänksamt långsam promenad till konsum och flera ödesstigra fruktansvärda löp med tvättkorgar upp och ner i trapphuset.
Asch. Sånt liv man lever.
Skrivet, medans Kitty ligger under torkställningen och tuggar i sig fransarna på min sjal och halternecksnörena på min klänning. Det är okej.
