Den evighetsevighet.
Den här sommaren.
Så jag jobbar och jobbar och jobbar. Och arbetar. Jag börjar ana att sommaren aldrig kommer att ta slut. Vet ni, att jag tror att jag önskar att sommaren ska ta slut, av helt fel anledningar. Jag vill att den ska ta slut för att jag vill ha ett slut på det här evighetsmonotona.
När ska du ha semester och hur var din semester och hur många veckor har du haft och var har du varit och var ska du åka. Solen står högt över öresund och jag ser ingenting av inspiration i den platta plattskärmen. Jag stirrar, och jag ser ingenting. Jag åker hem.
Jag åker hem och det är tisdag och I can't believe it's only tuesday. Jag sitter i fåtöljen och jag tänker "UT", we got to go, vi måste göra något. I samma tanke som Mmö bryter tystnaden och föreslår min absoluta favoritmat (Pad thai, krua thai) och en delad flaska vin.
VIN!
Jag äter och äter och luktar alldeles andaktsfullt. Lite som härom sistens när vi var hos svärföräldrarna och jag börjar flina för mig själv mitt i middagen och måste ursäkta mig och förklara att jag kommit på mig själv med att njuta av maten i den utsträckning att jag börjat nicka för mig själv i instämmande välmående.
Det kommer aldrig ta slut. Ingen har ringt på en och en halv vecka. Jag får inga mejl. Vi sitter på oplanerade raster och bara ...pratar. Det är alldeles tomt mellan väggarna och ingen chef finns inom synhåll och det är lyckligt och olyckligt och alldeles infernaliskt obehagligt tyst.
Vita väggar och jag kvävs inne i den här tröjan och jag är enormt tjock och äcklig och den eviga ryggen förbjuder allt att göra något åt det och jag har ont i brösten och fett hår och skrala lönen lockar intet och inte alls och det bara rullar och rullar och rullar på. Helvete.
