Danskdöv.
För en gångs skull har jag sökt kurser på universitet i tid. Jag brukar söka kurser på universitetet, för att ha något att hänga upp sig på. I fall att. Men skillnaden nu är att jag sökt dem i tid! Och att jag idag, halleluja, har tackat ja till dem. Alltså; All systems go. Jag har sökt en kurs som jag verkligen verkligen vill gå. Den är på kvällstid, 25 procent. 7 och en halv poäng. Vad det innebär i dagens värld har jag ingen aning om. Själv började jag läsa en kandidat på 120 poäng och när jag stod med examenspapperet i handen så hade jag fått sextio poäng extra. Bara sådär! Men jag hade ingen magister. Det var mystiskt. Det gör inget. Jag hade en Bachelor degree in Arts. Jag är inte så inne på den där högskolevärlden.
Men iallafall. Jag har sökt flera kurser, men tänker inte späka mig själv till att jobba heltid och ta en massa såna därn HP samtidigt. Det är lite synd. Nu kom jag in på den här bra kursen. Men jag är också väldigt sugen på att läsa danska. För vet ni vad jag inte kan? Danska.
Det danska språket är ett hål i mitt huvud som aldrig läker. Det är en småskrovlig akilleshäl, en suddig flugfläck på linsen. Danskan är lingvistiskt mitt stora misslyckande. Jag! Lingvisten! Som pluggat typ alla moderna och omoderna språk du kan tänka dig! Jag har långa heltråkiga utläggningar om ordstammar och prefix för stackars Mmö som bryr sig lika lite som vem som helst annars. Vi är ute på landet i helgen och jag stöter på ordet "soaré" och det bara killar i ordboksfingrarna på mig tills jag får komma hem och slå på det och kolla upp om det kan härledas från franskan "soir" (Kväll) vilket då skulle innebära en happening på kvällstid, och vad som då särskiljer den från en kabaret och vad förledet där kan betyda. Vidare ut med tankarna ytterligare på vad som skiljer dessa förekomster från "vernissage" och om detta kan kan ha med att titta att göra (franskans Voir, jämför spanskans ver). Jag kan prata dialekter, spanska, engelska, amerikanska, franska, ljuga på tyska, italienska om det behövs. Jag kan recitera Cicero på latin!
Men när det kommer till det enklaste allra närmaste språket i min närhet säger huvudet stopp. Och tar inte in någonting. Eller släpper ifrån sig nåt. Som i förra veckan när jag träffar min vän och hennes syster och deras kusin. Och hon och hennes syster är flytande och självklart kusinen också. Han är en alldeles bedårande ung man, som jag verkligen inte kan kommunicera med alls. Och han kan inte kommunicera med mig. En stund när vi sitter på altanen är hennes syster en skickligt omärklig tolk som snabbt sammanfattar det man sagt, ger sina kommentarer och skickar det vidare. Men så fort jag försöker tilltala honom direkt går jag ner mig, Vi pratar om den stad som han kommer ifrån och mina frågor går genast ut på djupt vatten. Numerligt djupt vatten. Som kräver siffersvar. Och är det något jag vet, jag som inte är så haj, så är det att är det något som skiljer så är det siffrorna.
"Hur långt är det till köpenhamn?" "Hur många bor det där?"
Jag kväver ner att jag är nyfiken på hur gammal han är när jag hör dem dividera siffror och inser att jag fattat fel på fem och femtio tusen.
Det blir en så sorglig situation. Där de bilingala systrarna problemfritt kastar sig mellan språken för å ena sidan pokulera mig och å andra sidan sin kusin. Jag försöker så gott det går att hänga med i samtalet och lyssnar uppmärksamt och nickar och ler och försöker försöker försöker att smälla igång översättningssystemet i hjärnan. Lugna ner mig, bara lyssna, ösa på. Men så fort en fågel flyger över himlen, jag tappar bort ett ord i mängden eller tar en klunk vatten, så faller jag av banan och kommer sedan nästan omöjligt på den igen. Jag blir helt trött. Alldeles på helspänn och så fort tankarna börjar snegla mot något annat håll, försvinner jag helt ur bilden. Och sitter brevid i min svensklåda och det kunde lika gärna varit arabiska som de pratat.
Vi har en man på jobbet, som är dansk. Han är alltid gyllene jättetrevlig. Det förstår jag inte. Men han har alltid ett brett leende på läpparna och en sån där särdeles somrig solbränna. Jag undviker honom. Jag är lite rädd för att hamna ensam med honom. Lite för att han ska prata på som alltid, och så ska jag stå där och behöva säga "Ta om, ta om, ta om, ta om..."
För att jag inte förstår. För man ska ju förstå danska. Det är ju grannspråk. Det är ju lätt som en plätt, enkelt som en dans, smörrebröd och pölsekorv och roligt som inte alls är kul. Men så funkar det inte för mig. Lingvisten. Och jag hade ju gärna sett att han mannen hade svenskat till åtminstone några ord och i alla fall dragit ner ett snett på tempot. Men så ska det ju inte behöva vara. Danska är ju så lätt. Grannspråk.
En dag åker vi hiss ihop. På morgonen. Jag jobbar på sjätte våningen och han på åttonde. Och klockan är strax efter sju och ungefär ingen kroppsfunktion fungerar som den ska. Men han är glad och solig som vanligt! Han snackar på som ingen hejd fanns. Och jag står smått gråblek i ansiktet med hela tandraden synlig, mer blottad till attack än i tilltalande leende, och nickar och tänker att aldrig aldrig har hissen gått så långsamt och vi kommer att dö här. En dag bjuder han alla på choklad. Jag tar och tackar och ser skyndsam ut. Sen springer han på mig igen. Med samma kartong. Jag artikulerar ur mig ett nekande och ilar vidare. A ja.
Så jag funderar på att läsa danska. Lite för att det vore intressant. Lite för att jag ju ändå bor och verkar i den "dynamiska öresundsregionen". Men kanske mest för att ta reda på vad det är som blockar så i mitt huvud! För länge sen lanserade jag en teori om att bara man knäckte "koden" så skulle hela danska språket komma liksom flygande till en. Bara man forcerade det där kritiska hindret, så skulle man liksom kunna danskan sen. En teori som vattnades på av en tidigare kollega som tyckte att det liksom bara var att "ösa på" när det kom till danska. Inga second thoughts.
Ibland när man stickar men kanske mest när man virkar (knöliga saker) händer det att man släpper den sektion man egentligen håller på med och snappar upp garn i ett annat hörn och börjar göra nån kommande utväxt någon annanstans istället. Som för att bryta av. Lite så är det nu. Nu skriver jag här på vad som känns som ett slut men jag har flera passager lämnade oskrivna längre upp i texten. Jag hoppas jag kommer ihåg vad jag menade skriva där. Skit samma. Vi får se hur jag gör.
