Carrosell's one moment of clarity

Det är tisdag och jag går till frisören. Det är min födelsedagspresent till mig själv. Imorgon fyller jag 27. Och jag får en frisyr i present. Jag älskar min frisör. Låt mig inte gå upp i dessa superlativsbryggor om henne igen. Nu sitter jag vid datorn, har plockat ihop mina hafsiga små hårtestar i en minimal tofs, lyssnar på volbeat från vardagsrummet och luktar gott. Från håret.

Så jag ser inte ut som axel rose med lugg längre. Det känns bra.

På vägen till frisören går jag in på apoteket. Jag står och åmar mig en helt stund innan en dam i vit rock närmar sig. Jag älskar apoteket (Men inte apoteket på Kirseberg där de är arroganta och elaka och skriker ut könsord över hela haket)! Hon frågar om jag behöver hjälp med något. Och jag behöver hjälp med något.

"Jag vill ha sånt där antibakteriellt som man tar på händerna och som man inte behöver tvätta bort." säger jag. Det hittar hon i en hylla bakom. Jag förklarar min influensaskräck när jag betalar. Att de sa på radion att för att undvika influensa ska man undvika folksamlingar och att åka buss. Att jag jobbar i Kävlinge och måste åka buss. Och tåg.

Hon säger att jag har fått rätt produkt. Hon säger att jag kan prova att ha munskydd på mig också. Det har jag övervägt. Tills Es säger att man tar in lika mycket baciller genom ögonen. Så när någon snoris nyser på bussen ska man blunda. Jag tänker att mina högt omtyckta glasögon kan ta en del. Men fortfarande, när jag sitter på bussen, och folk snorar runt omkring kan jag riktigt känna hur bacillerna kommer flygande alldeles fjäderlätt och svischar in under skalmen och åker rakt in och megainfekterar ögat.

På Pågatågen finns det en tyst vagn. I love the tysta vagn. Trodde jag. Den har plexiglasdörrar med ett klistermärke på och på klistermärket är det profilen av en person som petar med fingret upp mot näsan. Tysta vagnen är perfekt för en morgon- och kvällstrött suris som jag. Tills. Reglerna för tysta vagnen följs oftast mycket bra. När någon kommer in och är exalterad tillsammans med en arbetskollega och snattrar som i en ankdamm kan någon av de upplysta tystavagnsåkarna säga till snattran att det är en tyst vagn. Den är befolkad av andra lika sura som jag. Jag säger inte till. Jag är sur. Och konflikträdd. Jag sjunker långt ner i min dunjacka och tänker på döden.

Men när det bara är jag och de andra surisarna som åker är det tyst! Då hörs ingenting. Inte ens ett pling från mobiltelefonen. Det försynta prasslandet av en dagstidning. Tågets sus. Och något mer.

Snor.

För när det blir alldeles tyst i vagnen blir det verkligen tyst. Och då kryper de här ljuden som vanligtvis dränks av mobiltelefoner, prat, skratt och trängsel fram. I tystnaden som uppstår får man ta del av hela befolkningens snorförråd.

De snorar och snorar. Det är kallt på perrongen och när de kliver på början näsan rinna. De snorar och snörvlar och harklar och slemmar och kletar och nyser och harklar och snorar. De tror att det ska lösa sig av sig själv. De tror att de med sin näsas fantastiska kraft ska kunna snörvla bort det där. Suga upp det igen. Lägga det i en depå innanför bihålan. De snorar sig förbi burlöv. Hjärup. Lund. Gunnesbo. De snorar och de slemmar. Jag får ont i huvudet av ren sympati. Och jag vill slita fram min tiopacke med trelagersvikta pappersnäsdukar och drämma den i huvet på dem.
"SNYT, FÖR FAN!"

Jag vet inte vad som är värst. Jag vet inte om jag borde åka tystvagnen. Jag vet inte om fjortisar, ylningar, pensionärer med nyfådda mobiltelefoner, hysteriska arbetskamrater som inte har nåt gemensamt, reggae på stereon, mobiltelefoner med högtalare (vem fan kom på det?) som sprakar ur sig midifiler är bättre. Jag tror inte att jag borde åka tåg alls.

(Idag var det visst någon sorts historisk dag för usa fick sin första mörkhyade president någonsin. Synd bara att han är man.)