Småpressat.
Blogga, baka, träna, ha sex, pilla med lägenheten. Är saker som jag inte hinner med eftersom jag jobbar heltid. Jag går upp i den skitmörka ottans dunkel, och kommer hem skitarg och trött långt efter det att mörkret åter slutit sin påsomslutare om mig. Jag undrar om det finns fler som jag, nyutexade, färskvälkomnade in i arbetslivet som liksom jag bara känner vad fan? Ska det vara såhär nu? För alltid?!
Jag dyker ner i min kärlek till Mmö och försöker nog där få utlopp för all den uppdämda frustration jag känner, de tusentals understimulerade behov som skriker och imploderar i mig. Och känner ibland besvikelse när jag inte upplever honom som fantastisk, otrolig och underbar. Hela tiden. Som när vi står på varsin sida om kundvagnen inne på willys och har det här dynamikdödande samtalet om plastpåsar.
Helgerna är så glastunnt heliga att det knappast inte går att prata om. Planera in nåt? Fyy! Vi har en helg den här helgen som är helt optimal. Hemmafest hos en vän som bor PÅ SAMMA GATA på fredag kväll, vilket innebär gå hem optimalt tidigt från jobbet, bädda ner sig själv och honom i varandras armar under täcket, sova mellan fem och sex, slappa fram till sju, äta då, komma på att man borde gjort sig i ordning mellan sex och sju, göra det på en kvart en stund i åtta, och komma till festen fashionably, ändå nästan först av alla, runt tjugo över åtta. Festa till två. Gå hem när de andra går ut. Skyll på att du är gammal och mena det. Sov till tio och du har en alldeles tom, fantastisk, grande helg utan ens ett litet ögonmums av svärföräldramiddagar.
Grande. Jag får massor gjort. Saker som man aldrig får gjort. Saker som man inte hinner med. Jag kan på söndagskvällens kväll konstatera att mitt illumineringsprojekt av vardagsrummet är avslutat. Där det förut fanns en uplight och en väldigt högt älskad pensionärslampa i mässing och glas som gav ett ljus som fick mig att börja gråta finns idag (Förutom de två) en stycken takkrona i metall, två stycken vägglampor också de flörtandes med förvunna tider med kråmig guldfärg (den ena har till och med prismor!) samt en stadig golvlampa i simpelt vitlackat trä med avskalade utsmyckningar och stor smutsgul skärm som skiner ett alldeles bedårande smutsgult ljus som man bara vill sitta och lapa under. Om vi haft en fåtölj att ha där. Det ska komma en. När vi hittar en. Oh my god, jag är så jävla trött på heminredning. Och på heminredningsprogram!
Jag vaknar till och med under natten och vet med mig att jag gör några sorts planer för vad som ska genomföras på söndagen och vad som ännu inte är gjort. När jag vaknar på morgonen är jag inte glad. När jag är på friskisochsvettis, en av punkterna på to-do-listan och som verkligen verkligen fått stryka på foten på grund av mitt idiothetsade fullschema håller jag på att gå hem innan sista syretoppen för att jag känner det så tydligt att det är så mycket jag har att göra att jag inte alls har tid att stå där längre. Stretchningen kan jag glömma.
Dessa ständiga listor över things that should be done. Det är när jag fastnar framför hela säsongen av Crowned (skönhetstävling för mamma+dotter, dokusåpa och förnedring) som jag bestämmer mig för att låta saker bero. När jag känner hur soffan suger mig fast i sitt gap och den kära, härliga snart-måndag-snart-måndag och fem dagar kvar tills jag kan göra någonting alls nästa gång-ångesten kommer över mig. Bestämmer mig för att låta mig luta mig tillbaka, insupa punktbeslysningen som kommer från det och det och det hållet. Våga känna mig lite nöjd med det som blev gjort. Och inte tänka på resten.
