Carrosell's one moment of clarity

Det luktar sådär bulligt i luften idag när jag kliver av bussen. Bussen som faktiskt stannar på min hållplats! Det är alldeles crazy. Ofta får man gå fram och ställa sig vid chauffören och be dem personligen om de inte kan vara så vänliga att stanna vid min hållplats. Annars bräsar de bara förbi. Man trycker och man trycker hårt-hårt på en fyra-fem ickefungerande stoppknappar och sen till slut lyser det ”Stannar xxxxxhållplatsen”. Och så står man vid dubbeldörren och det ska bli skönt att komma hem och kanske kan man hinna med att göra nån grej innan man ska äta och så Brääääääs! Den ylar förbi. Man inte ens hinner skrika. Då får man åka långt bort i ingenstans och gå tusentals meter genom precis ingenstans och det känns obehagligt och hemskt och man kommer hem mycket senare än som var tänkt och känner sig ledsen och helsvettig.

Det luktar bulligt från den stora bullfabriken här i stan idag. Sockrigt och bulligt. Brödigt. Från brödfabriken. Pågens. Man kan känna i luften och det gör mig glad. Det påminner mig om där jag växte upp. Ljungsbro ligger ungefär 1,5 mil från linköping, lite nordväst om. 5000 invånare. Jag funderade på om det är en ort eller vad det kan vara. Ett samhälle? By? Där ligger i alla fall cloettas chokladfabrik. Man kunde lukta i luften och så anade man vad de gjorde. Kexchokladen luktade starkt chokladigt, var det mest bara sockrigt eller inte så mycket doft gjorde de skum. Så kunde man anpassa sig och gå ner och handla det man visste var nygjort sen i andrasorteringsaffären där de sålde fulchoklad till fina priser. Där jobbade jag. (sen).

Ett annat fenomen som jag bara stött på i ljungsbro var när de reade ut en jäkla massa chokladkulor, Peps, som hade såna där äckliga skal i mintsmak i kulörta pastellfärger; vitt, grönt och rosa. Man fick en påse för typ inga pengar alls. Så gick fulungarna ner till fabriken och köpte på sig och sen kastade de på varann. (Alla). Som vapen. Fan vad det brände i huden som av äckliga soft airgunskott när de drämde de där på en. Jag kastade inga tillbaka, för jag hade inga. Och jag kan ju inte, och har ju aldrig kunnat, kasta.

På samma sätt som skriket från fiskmåsar får mig att tänka på linköping och mitt senare pubertetsrum och öppna fönster i sommaren och lite otippat med fåglarna där mitt inne i stan men jadda-jadda.