You just can't trick the system.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att gå till jobbet tidigt om morgnarna. Jag har trott att det varit så. Bra, så att man kan jobba av sin tid och gå hem sen. Och göra nåt. Hinna med saker. Bra, för att man ändå är astrött på kvällarna och bara längtar blödigt efter att få gå och lägga sig och känna kroppen domna bort.
Men idag börjar jag undra.
Jag kom hem från bröllopsresan på Sardinien i onsdags. Eller mer i onsdags natt. Kvart över ett-tåget hade gått när vi stod på perrongen på Köpenhamns lufthavn. Nästa tåg skulle gå kvart över två. Men det var inställt, så nästa tåg gick kvart över tre. Mmö och jag tittade på varandra, och han, som inte har något jobb, förräns på måndag, sa, att han, kunde ta en taxi. Bara för att komma hem.
Och jag, som skulle jobba, sa ja.
Så vi åkte över öresundsbron i en svensk taxi som vi hittat. Jag såg inte en sekund av bron. Sen kom vi hem och nästan rusade upp för trapporna. I alla fall jag. En nästan exploderande längtan efter Kitty kross som varit dålig då vi åkt och som så nära inpå fått oss att inte åka alls. Jag slet med väskan i armarna.
Sedan Mmö som öppnade dörren som går inåt och det lilla huvudet som tryckte sig ut i springan och nog lite förvånat och alldeles bedårande sömntufsigt mötte oss och passade i våra armar och som sedan kurrade och kurrade och lekte och kutade och jamade och höll fullt ös när vi bäddat ner oss i vår egen säng och det var så förbannat skönt att ligga i sin egen säng.
Det var personalmöte klockan tio på torsdagsmorgonen. Så jag sov till kvart i nio och gick direkt till det. Sedan var dagen knölig. "Jag sa ju att du inte skulle gå och jobba dagen efter att du kom hem" sa en kollega till mig över msn när det var något jag skulle göra som inte funkade. "Ingen lyssnar på mig."
Jag gick hem kvart i fem. Men någon ursäktsanledning att jag skulle till apoteket. Satanshelveteapoteket på förbannade kirseberg som stänger klockan fem. Jag köpte ingenting där sen. Jag stod med armarna utsträckta över disken och med pannan ner i den medans den enda kassakapabla helvetesapotekskvinnan pratade torr hårbotten med en fnasig kvinna. Jätte-jättelänge. Sen skulle kvinnan med den torra hårbotten betala och då fick jag flytta på mig från min sköna utsträckningsplats. Då blev jag ännu mer förbannad än jag redan varit över att vara negligerad i en lång stund. Så jag gick och satte mig. Eller mer la mig. Jag var knarktrött. Då hade det ställt sig en man i kön och när mjällfraskvinnan betalat vände han sig vänligt till mig och frågade om jag ville handla först, eftersom jag rent praktiskt stått först i kön. Länge. Men jag bara skakade på huvudet och reste mig och sa "nej fan heller" och sen gick jag därifrån. Utan min grej. Jag skulle köpa en pinsam grej som jag svettats i handflatan över att handla och sedan kände jag mig kränkt när jag så tydligt blev avspisad av en arrogant personalstant.
Ja, jag har ett jävla humör.
Jag åkte hem och försökte sova en stund. Jag sov en stund. Sen vaknade jag av att Mmö låg alldeles nära nära och höll sin arm alldeles mjukt om mig och då vaknade jag till och frågade om jag fick ligga på hans arm. Jag gick inte ens och la mig vidare tidigt sen.
Men jag gick upp väldigt tidigt i morse! Och tänkte att här ska det jobbas undan och flexibla arbetstider och jobba jobba redan vid halv åtta och så en snabb, trasig lunch på det så får man ju tralla ut ur kontorsbyggnaden redan vid fyra och har gott om tid på sig att både tvätta en tvätt i maskinen, ta en tur till ett (annat) apotek och åka hem till svärföräldrarna för att avnjuta en alldeles välbalanserad måltid med proteiner och sallad med kikärtor i till skillnad mot det harke och helvete av floder av kolhydrater i form av världens alla former av pasta som jag ätit under vår storstilade bröllopsresa till Sardinien!
Men, inser jag, när tröttheten som varit ett närvarande element nu sedan taxihistorien ovan, tar i med extra kraft och klockan bara är runt lunch och jag längtande kollar och kollar och räknar och räknar antalet timmar tills jag är dismissed och får gå hem och inser att det fortfarande är eoner mycket kvar tills dess och jag är beredd att krypa till kojs redan nu, kommer jag på att det där med när man jobbar nog egentligen inte spelar så mycket roll. Och att de hur man än distribuerar sina timmar över dygnet trots allt är hysteriskt många och tar upp en förbannat stor del av ens dag. Delar som man gärna använt till annat. Som sömn.
