Att tvätta fönster är att förlora en bit av sig själv.
"Att tvätta fönster är att förlora en bit av sig själv" tänker jag idag på förmiddagen när jag ska tvätta fönster. Det visar sig vara ett alldeles hysteriskt omöjligt uppdrag. Jag tvättar en ruta på ena sidan, på andra sidan, jag tvättar en annan ruta på ena sidan, sedan på andra sidan. Sedan har jag bara tvättat ett fönster. Och det ser ut som astronomiskt skit!
Jag ringer till min mamma. Jag brukar inte ringa henne i hushållsfrågor. Då ringer jag mormor. Speciellt när det gäller mat. Som när jag hade köpt hem ett blomkålshuvud. Men också när jag hade fått bläck på brallorna och mormor fick scanna igenom hela sitt mentala fläckregister för att klura på vad det nu var som skulle appliceras på bläck. Kan det ha varit tandkräm?
Scones. Bechamelsås och stuvning. Som ironiskt nog visade sig vara samma recept. Mormor höftar. Hon är bra på det.
"Hur mycket mjöl ska det vara då?" undrar jag och är beredd att anteckna.
"Äh, man tar en dask" säger hon.
Men idag känner jag för mamma. Även om mormor säkert tvättat gånger 2000 gånger fler fönster i sina dagar än mamma. Dallriga tvåglas med fyra idiotiska sidor.
Mamma säger vatten. Sen kommer vi på att vi inte pratat med varandra på jättelänge och att vi har en massa att prata om. I en timme. Så det är säkert två timmar sedan jag med fullt mod kastade mig upp i fönsterkarmen med dasspapper och sprejflaska. Det ser fortfarande ut som skit.
Det är sex dagar kvar tills vi ska flytta ifrån den här lägenheten. Det kändes som att det var nu det verkligen gällde. Om jag någonsin tidigare ignorerat att tvätta fönstren och under våren kontinuerligt motiverat det med att "vi ska ändå flytta snart" är det nu det gäller. This is the shit liksom. Och det funkar inte. Sedan jag lagt på luren och gnuggat hårt på den kletiga konstantfläcken med vatten och skrubbtrasa känner jag att jag håller på att bryta ihop. Det är ingen idé liksom. Jag har lust att ringa min svärmor och alldeles huvudböjt be henne med erbjudande om ersättning och allt hon skulle kunna tänka sig. Jag kommer behöva leja en städfirma på grund av de där förbannade fönstren och det kommer kosta skitmycket pengar. Förbannat.
Jag berättar för min fantastiska frisör, som klipper mig en fantastisk lugg och som jag är så förtjust i att jag hade velat bjuda ut henne på middag, att jag ska flytta eftersom jag kan peka ut genom fönstret åt det håll dit vi ska. Hon frågar när det är och jag svarar. "Tja, det kanske är dags att börja packa" säger jag. "Vad är det för datum idag? Den femtonde?"
Då hör jag hur frisören drar in luft mellan tänderna; "Har ni inte börjat packa än?!"
Jag är lite släng och däng och rycker på axlarna och tycker att nej men vaddå, det är ju två veckor kvar. Men det var visst inte okej. Och alla som jag pratat med har mer eller mindre lagt händerna i ansiktet och vaggat fram och tillbaka och vojat sig. Ja oj, hur ska det gå?
Så jag går väl hem till Mmö och berättar om mina respons och han är också rätt oförstående men lovar i alla fall att ta med sig kartonger hem från jobbet så att vi kan sätta igång. Eftersom det visst är panik. Så på lördagen sätter vi igång. Och hivar och öser och slänger och rullar in hårt hårt i tidningspapp. Sen efter några timmar har vi byggt en helt snygg ö av kartonger och papperspåsar fyllda med bokhylleböcker mitt på vardagsrumsgolvet och då är jag ännu mer puzzlad.
"Vad var det där om?" säger jag. "Vi är ju färdiga nu."
Nej, det kanske vi inte var, men för att ha packat halvseriöst i kanske 3-4 timmar och på den tiden tömt en bokhylla och en skänk känns det jävlar i det som att vi är nära på framme i hamn. I alla fall känner jag en viss bittersmak i munnen när jag räknar på att det fortfarande är nästan precis två veckor kvar tills vi faktiskt får flytta och kan göra något överhuvudtaget.
Nej, jag fattar fortfarande inte. Och många många flera gånger har jag varit och krafsat med handen ner i lådan där innehållet i skänkenlådan ligger för att få tag i saker jag behövt och som dessvärre redan packats. Lim. Och sytråd. Så nu lever vi ibland kartongerna. Med och på kartongerna. Med halvtomma skåp och tre gafflar. Och fortfarande är det en vän vecka kvar. Jag är en dålig väntare.
En dag på jobbet skrålar min mobiltelefon högt som fan och det är min bästa vän mallewall som ringer och jag blir så glad, så glad. Hon och hennes man ska också flytta, ut i ett riktigt litet hus på landet utanför linköping med en massa gräsmatta och en träaltan, samma datum. Det har blivit mycket flyttprat mellan oss. Jämförelser med vem som gjort var och rådgivning ang nyanser av väggfärger och färgmängder. Så vi förhör vi oss om flyttstatusen och pratar lite allmänt. Sen säger Mallewall:
"Jaha, vad har det hänt annars då?"
Men jag kan verkligen inte. Jag är helt förlorad i denna värld av jätteprojekt.
"Njae, inget direkt. Det är ju mycket det här med flytten, den tar ju mycket tid..." Och sen fortsätter jag att prata om flytten. Tragiskt.
