Återfunna id-handlingar.
Idag hittar Mmö mitt körkort. Det ligger i en plastpåse från någon affär, intryckt i plastpåslådan. Det försvann i maj. Då var jag rätt snabb med att anmäla det försvunnet och papperslappar om att ansöka om ett nytt. Sen tog det mig till mitten av augusti innan jag fick ändan ur och kom till en fotograferingsautomat och klistrade och verkligen skickade in. Eftersom jag aldrig var ”tio-års-snygg”. Många gånger under sommaren, som jag nu ser i retrospekt med en känsla av glädje och förbannat förnöjsamhet, har jag varit snygg. Skitsnygg, ibland. Men sällan och aldrig tioårssnygg. Alltså inte så förbannat snygg att jag varit snygg nog för tio år. Att jag varit snygg nog att plåtas och sedan rumstera runt på mitt körkort i tio år. Tio år! Då måste man ju vara så jäkla snygg!*
Hela sommaren gick jag med passet hårt nedtryckt i bakfickan för att legitimera mig. När jag satt ner hängde det vådligt halvvägs ut. Sen tappade jag bort passet. Det var drygt några veckor innan vår bröllopsresa när jag verkligen verkligen skulle behöva det. Jag skulle hämta medicin på apoteket och så påpekade Mmö att till det behövde jag passet, som jag bara insett var saknat och tittat lite blaséartat efter, och då blev det panik. Jag körde till apoteket på Södervärn där de till skillnad mot sina kollegor på Kirseberg inte är arroganta och dumma i huvudet och gick fram till disken med nummerlappen i handen och huvudet nedböjt. Med hjälp av mitt patientkort och mitt friskis och svettiskort som ju faktiskt innehåller den magiska formeln av både mitt namn och mitt fåraktiga ansikte, lyckades jag övertala den goda damen att ge mig medicinen. Men medicinen var slut, så jag fick köra ut på jägersro och köra samma gråthistoria och se mycket sjuk och lidande ut till en annan tant som till en enorm lycka också var mycket olik sina kollegor på apoteket på Kirseberg.
Mallewall och hennes fantastiska man hade varit och hälsat på den helgen och vi hade varit ute en del. Bland annat på möllevångsfestivalen och bland annat suttit på en thailändsk restaurang, på en gräsmatta i flokets park och på ölhaket Zarathustra. Så jag kom hem och började ringa runt. De bad mig ringa tillbaka senare. Det var rusning på alla ställen och de skulle kolla upp det. Jag satt och masade mig i soffan och gned mina händer och såg hur min bröllopsresa for långt ut ur genom fönstret eftersom Caroline gjort sig av med det praktiskt taget enda livsuppehållande dokumentet som man behöver för en sådan resa. Efter några timmar ringde telefonen. Då var det tanten på Zarathustra som undrade varför jag inte ringt tillbaka när jag lovat det och att hon hade fått leta jättelänge i telefonen innan hon hade hittat mitt telefonnummer och kunnat ringa tillbaka. För hon hade hittat mitt pass. Mitt fula, vackra. Så jag kunde åka på resa. Kanske borde detta snabbat på mitt skaffande av ett nytt körkort. Usch, aja.
Idag tar jag de båda körkorten, det long-lost och det nya som kostade 120 kronor och 60 kronor för fyra stycken hysteriska svartvita bilder i en fotoautomat utanför B&W (om det fortfarande heter det) på A6 i Jönköping och håller dem brevid varandra för att verifiera den skröna som varit. Att Caroline anno 2002 och 2008 ser precis likadan ut. Jag håller upp dem för Mmö. Samma ljusa hår, samma sidbena med den höga pannan upp i himmelen. Samma kletiga svarta smink runt ögonen, ursäktande blick och insmickrande leende. Till och med autografen är den samma. Fast den är tragiskt nog så himla mycket snyggare när jag skrev den när jag var 20.
(*=Jag var inte alls nåt jäkla snygg den dagen sen som jag faktiskt tog mina körkortsbilder. Det var väl mer så att Mmö känt sig allt mer beklämd av min absoluta arrogans och slit-och-slängattityd så att han efter historien med passet till slut helt diktatoriskt beslutade att vi skulle åka och fota mig så att jag fick det gjort. Så då fick jag det gjort.)
Hela sommaren gick jag med passet hårt nedtryckt i bakfickan för att legitimera mig. När jag satt ner hängde det vådligt halvvägs ut. Sen tappade jag bort passet. Det var drygt några veckor innan vår bröllopsresa när jag verkligen verkligen skulle behöva det. Jag skulle hämta medicin på apoteket och så påpekade Mmö att till det behövde jag passet, som jag bara insett var saknat och tittat lite blaséartat efter, och då blev det panik. Jag körde till apoteket på Södervärn där de till skillnad mot sina kollegor på Kirseberg inte är arroganta och dumma i huvudet och gick fram till disken med nummerlappen i handen och huvudet nedböjt. Med hjälp av mitt patientkort och mitt friskis och svettiskort som ju faktiskt innehåller den magiska formeln av både mitt namn och mitt fåraktiga ansikte, lyckades jag övertala den goda damen att ge mig medicinen. Men medicinen var slut, så jag fick köra ut på jägersro och köra samma gråthistoria och se mycket sjuk och lidande ut till en annan tant som till en enorm lycka också var mycket olik sina kollegor på apoteket på Kirseberg.
Mallewall och hennes fantastiska man hade varit och hälsat på den helgen och vi hade varit ute en del. Bland annat på möllevångsfestivalen och bland annat suttit på en thailändsk restaurang, på en gräsmatta i flokets park och på ölhaket Zarathustra. Så jag kom hem och började ringa runt. De bad mig ringa tillbaka senare. Det var rusning på alla ställen och de skulle kolla upp det. Jag satt och masade mig i soffan och gned mina händer och såg hur min bröllopsresa for långt ut ur genom fönstret eftersom Caroline gjort sig av med det praktiskt taget enda livsuppehållande dokumentet som man behöver för en sådan resa. Efter några timmar ringde telefonen. Då var det tanten på Zarathustra som undrade varför jag inte ringt tillbaka när jag lovat det och att hon hade fått leta jättelänge i telefonen innan hon hade hittat mitt telefonnummer och kunnat ringa tillbaka. För hon hade hittat mitt pass. Mitt fula, vackra. Så jag kunde åka på resa. Kanske borde detta snabbat på mitt skaffande av ett nytt körkort. Usch, aja.
Idag tar jag de båda körkorten, det long-lost och det nya som kostade 120 kronor och 60 kronor för fyra stycken hysteriska svartvita bilder i en fotoautomat utanför B&W (om det fortfarande heter det) på A6 i Jönköping och håller dem brevid varandra för att verifiera den skröna som varit. Att Caroline anno 2002 och 2008 ser precis likadan ut. Jag håller upp dem för Mmö. Samma ljusa hår, samma sidbena med den höga pannan upp i himmelen. Samma kletiga svarta smink runt ögonen, ursäktande blick och insmickrande leende. Till och med autografen är den samma. Fast den är tragiskt nog så himla mycket snyggare när jag skrev den när jag var 20.
(*=Jag var inte alls nåt jäkla snygg den dagen sen som jag faktiskt tog mina körkortsbilder. Det var väl mer så att Mmö känt sig allt mer beklämd av min absoluta arrogans och slit-och-slängattityd så att han efter historien med passet till slut helt diktatoriskt beslutade att vi skulle åka och fota mig så att jag fick det gjort. Så då fick jag det gjort.)
Kommentarer
Trackback
