Bortkopplad.
Vi har fortfarande inget internet hemma. Nej, nu ljög jag, för Internet har vi. Det har glocalnet lovat. Problemet nu är att vi inte har något rum att ställa våra datorer i. För det håller jag på och tapetserar. I år, efter år, efter år...
Jag planerar att upprätta ett temporärt databord på vårt barbord. Barbordet sitter i valvet mellan köket och vardagsrummet och är sjukt felbyggt. Det är 1.15 högt. Kan ni tänka er? En och femton! Det är så att jag och Kitty kan stå på varandras axlar under det.
Jag letar upp alla datorgrejer. I en lila systemetpåse har jag lagt alla mina sladdar och jag får en liten stoltheltstår i ögat när jag ser att jag ordentligt tejpat ihop alla sladdar med maskeringstejp och skrivit på maskeringstejpen vad sladden är till för. Som; (Mina initialer) SKÄRM.
Jag kopplar ihop alltihop. Mmö åker och repar. Sen startar jag datorn. Och blir nästan helt till mig när den accelererar igång. Ännu mer till mig när den äntligen startat upp och jag sitter uppflugen på en barstol och tror att Internet kommer funka. Den ser ut som All Systems Go. Och jag börjar racerproducera en hel jävla textdänga i huvudet innan Internet letar upp dns-filen och vägrar göra något alls.
Jag gör halvtappra försök att skaka liv i liket. Jag kollar min nätverksuppkoppling som bittersurt verkar fungera. Jag startar om modemlådan eller vad fan det nu är. Jag startar om datorn. Sen inser jag moget mig besegrad. Innan jag hunnit drämma hela händerna över tangentbordet, svurit ramsorna som sig bör och kanske gråtit en skvätt.
Borde inte jag kunna sånt här? Jag jobbar ju som fan med sånt här! Sedan tröstar jag mig med handen på kinden som jag gjort vid diverse irrelevanta spörsmål och fellablade arbetsintervjuer; Jag är inte tekniker. Jag är redaktör.
Sen kan jag gå ner från stolen och jag kan stänga av det värdelösa high-techskrället och tänka att jag inte vill lägga min tid på att försöka lösa något som imisskännligt kommer få mig att bryta ut i sakerna ovan.
Jag går in i lila rummet istället. Rummet som sedan tidigare benämnts som "Musikrummet", "Kartongrummet", "Extrarummet", "Blå rummet", "Tredje rummet". Rummet som prövande som fan håller på och bli mer och mer lila under mina praotapetserande fingrar. Som mjukt, kallt skinn känns det, när de enorma våderna faller över mig när jag trycker dem i 2.75-taket.
