Måndagarna och döden.
Jag jobbar sextio procent. Än så länge. Snart ska jag få gå upp till heltid. Är den lögn som är allt för söt för att vara sann.
De fyrtio övriga procenten jobbas av en kille från norrköping. Han blev anställd samtidigt som jag, med (nästan) samma avtal som jag och med samma sneda lön som jag. Killen pluggar, och vi får bestämma själva vem som ska jobba när. Jag säger att jag kan anpassa mig till honom, eftersom jag ändå inte har något annat att göra och egentligen fan inte alls vill jobba 60 procent. Egentligen vill jag ha jobbet för mig själv.
Han är ledig från sina högskolelektioner på måndagar och fredagar, så då kan han jobba. Och då är jag ledig på fredagar och måndagar.
Fredagar är allt hi life. Sweet, schysst, sovmorgon och snart är det helg! Praktiskt taget bara timmar tills Mmö kommer hem, och rödvinsflaskorna kan crackas öppna.
Men måndagarna är fruktansvärda. När Mmö packar ihop sig och åker till jobbet på måndag morgon och jag ovänt ligger kvar i sängen efter att ha bedyrat honom min kärlek, går solen ner. Då är inget alls schysst. Då är jag bara arbetslös-värdelös igen.
En hel dag när man kan göra allt-man-inte-hinner-med-annars. Jag kommer mig inte för något.
Jag äter en sen grötfrukost och blir sen sittande framför days of our lifes med nattlinnet klibbande under brösten.
Långa stunder sitter jag framför datorn och funderar på det som jag borde göra och hur jag ska klämma in det innan eller efter en eventuellt lunch. Med Kitty missnöjt jamande vid foten av stolen.
Måndagarna är min depressionsdag. Då vill jag bara gråta och dö.
"På måndagar tänker jag bara på döden" förklarar jag för K. Måndagarna är symbolen för de 3000 minus på kontot, för den klassiska "deltidsfällan", för den nyutexade med lite erfarenhet som tackar och tar emot. Egentligen vill jag gå upp till min chef och drämma näven i bordet. Egentligen vill jag inte alls skaffa ett till jobb och säga "HA HA" när min chef en snöig dag strax efter femåriga kärnvapenkriget kommer till mig och säger "Caroline, vi skulle kunna erbjuda dig ett par timmar till i veckan".
Tilltro, har jag ingen alls. Egentligen borde jag skaffa ett annat jobb. Ett "safe", där lönen är respektabel, fackrepresentanter sitter i rummet brevid och där folk vet att man måste fika åtminstone en timme om dagen.
De fyrtio övriga procenten jobbas av en kille från norrköping. Han blev anställd samtidigt som jag, med (nästan) samma avtal som jag och med samma sneda lön som jag. Killen pluggar, och vi får bestämma själva vem som ska jobba när. Jag säger att jag kan anpassa mig till honom, eftersom jag ändå inte har något annat att göra och egentligen fan inte alls vill jobba 60 procent. Egentligen vill jag ha jobbet för mig själv.
Han är ledig från sina högskolelektioner på måndagar och fredagar, så då kan han jobba. Och då är jag ledig på fredagar och måndagar.
Fredagar är allt hi life. Sweet, schysst, sovmorgon och snart är det helg! Praktiskt taget bara timmar tills Mmö kommer hem, och rödvinsflaskorna kan crackas öppna.
Men måndagarna är fruktansvärda. När Mmö packar ihop sig och åker till jobbet på måndag morgon och jag ovänt ligger kvar i sängen efter att ha bedyrat honom min kärlek, går solen ner. Då är inget alls schysst. Då är jag bara arbetslös-värdelös igen.
En hel dag när man kan göra allt-man-inte-hinner-med-annars. Jag kommer mig inte för något.
Jag äter en sen grötfrukost och blir sen sittande framför days of our lifes med nattlinnet klibbande under brösten.
Långa stunder sitter jag framför datorn och funderar på det som jag borde göra och hur jag ska klämma in det innan eller efter en eventuellt lunch. Med Kitty missnöjt jamande vid foten av stolen.
Måndagarna är min depressionsdag. Då vill jag bara gråta och dö.
"På måndagar tänker jag bara på döden" förklarar jag för K. Måndagarna är symbolen för de 3000 minus på kontot, för den klassiska "deltidsfällan", för den nyutexade med lite erfarenhet som tackar och tar emot. Egentligen vill jag gå upp till min chef och drämma näven i bordet. Egentligen vill jag inte alls skaffa ett till jobb och säga "HA HA" när min chef en snöig dag strax efter femåriga kärnvapenkriget kommer till mig och säger "Caroline, vi skulle kunna erbjuda dig ett par timmar till i veckan".
Tilltro, har jag ingen alls. Egentligen borde jag skaffa ett annat jobb. Ett "safe", där lönen är respektabel, fackrepresentanter sitter i rummet brevid och där folk vet att man måste fika åtminstone en timme om dagen.
Kommentarer
Trackback
