Flytta!
Vi måste flytta så jävla hårt! När idén väl är satt växer den sig helt enorm på nolltid och sen är den omöjlig att bli av med. Och den är enorm! Den tar upp enormt mycket tid av min tid. Tanken på, att flytta.
Det bottnar väl eventuellt i det gamla vanliga; att jag är sur. Sur till vardags, sur när jag cyklar. En gång säger jag till mmö, efter jag haft ett utbrott, att jag ÄR sur. Då säger mmö att det inte alls är det, han tycker mer att jag är arg. Och så fortsätter han; "Du är nog den argaste person jag träffat". Och då är ändå hans chef en jäkligt högljudd sur-arg personlighet. Mmö tycker att jag hetsar upp mig. Och drar exempel att jag kastar fjärrkontrollen om den inte lyder mitt knappande pronto. Ja, kanske jag är arg. Eller sur. Men det är ingen fasad; jag är sån. Jag svär lika mycket i mitt huvud och drar lika dräpande kommentarer för mig själv som för folk i min omgivning. Jag är sån. Och ful i mun är jag. Svär. Fan.
Ändå ligger ironin i att jag ju som allmänt känt fått jobb (och det är jag överlycklig över). På värnhem. Från värmhem tar det fem minuter att cykla hem till mig. Men ändå. Värnhem är Malmös slutpunkt. Det är det första du kommer till, när du kommer till malmö, och det är det sista du ser när du kör ut ur Malmö. Så värnhem är på ett vänster slutet av universum. Och så bor jag norr om slutet på universum, vad fan är det?! Alltså jobbar jag på ytterkanten av världen. Och jag har fem minuter att ta mig till jobbet. Vaknar jag kvart i åtta och tar tio minuter på mig att smeta maskara i ögat, trycka ner en skiva ost i halsen och dra på mig en ful och skrynklig catsuit, kommer jag fortfarande vara i tid på jobbet klockan åtta.
Så jag vet inte var denna flytthetsmani har kommit ifrån, just nu. Kanske människans vanliga olyckssökande. Svårheten att njuta när allt bara är jävligt bra, den destruktiva dödslängtan efter yin och yang. Jag kunde ha skaffat min anorexi eller börjat skura mig i armarna istället. Men det gör jag inte; jag letar efter bo.
Mmö tycker det är kul att kolla på lägenheter. Han sitter uppkopplad mycket på hemnet. Två lägenheter har vi varit och fysiskt tittat på. Den ena var en trashig studentkollektivslya med målade väggar på gränsen mellan slutet av universum och en högtraffikerad rondell som jag frågade mmö om han var på riktigt när vi cyklade därifrån. Den andra var en fin fin runt knuten med svårdefinierade rumsbenämningar och liten balkong, fint fint, och fint fint.
En dag är jag på ett krämparty. Det är j-ä-t-t-e-konstigt. Först tror jag att det är ett riktigt party, och blir överlyckligt überglad för den virtuella inbjudan. Sen förstår jag att det har med hud att göra. Och att må dåligt över saker man inte visste att man kunde må dåligt över. Vi är sex kvinnor som sitter och gnider oss i ansiktet runt ett bord. Jag säger att vi funderar på att flytta. Till ett ställe närmre stan. Så är det någon som frågar var jag bor nu eller om jag säger det självmant och det blir en sån himla schysst reaktion! Kvinnorna i ett unisont utdraget "Aaah.." och så jävlig sympatiserande, djupt förstående nickningar mot mig. Som om alla mina funderingar är befarade och folk verkligen verkligen förstår varför man vill flytta därifrån! Det är vatten på min kvarn.
Idag på morgonen letar jag fram en gammal malmökarta som jag haft forever sedan stockholm när jag nog hade någon trasig idé om att ha den som någon slags flukttrasa på väggen. (Det är efter att jag vaknat och nästan omgående läskigt positiv börjat sjunga studentsången i meningen att sjunga någon första majsång utan att ens harkla bort morgonharkelsrösten innan.) Den är färggrann och fin. Jag breder ut den på datorbordet. Sen gör jag försiktiga små kryss. "Slutet på universum", möllan, centralstationen, gustav, vårt hak nu. Och mmös polares hyrestrea som han eventuellt är sugen på att bli av med och som jag studerar minutiöst när jag är där kvällen innan och dricker bajarosa. Och som tyvärr ligger utanför min nazisnara yta som jag skulle kunna tänka mig att bo på. Jag cirklar fuckyou-fingrarna mot varandra och tummarna mot varandra och visar Mmö var jag kan tänka mig att bo. (Södra innerstaden). Mmö tycker att vi kan bredda oss lite mer. Han vill kika på en lägenhet borta i sina gamla kvarter way off andra sidan pildammsparken som jag kommit på känns lite för långt bort. Och visst känner väl jag hur jag cyklar och svär över tallriken när jag ska hem på kvällarna på precis samma sätt som jag svär nu när jag lämnar värnhems värmande ljus bakom mig och ger mig ut i industrihelvetes jungeln.
Så farligt är det faktiskt inte. Det är jättefint där vi bor nu, grönt och vackert och tjugo minuter på hojkensadeln till överallt. Men ändå, ändå. Om tio år kan jag bo i nåt -iehelvete eller bara eller vad du vill. Men ännu är jag ung och vacker.
Det bottnar väl eventuellt i det gamla vanliga; att jag är sur. Sur till vardags, sur när jag cyklar. En gång säger jag till mmö, efter jag haft ett utbrott, att jag ÄR sur. Då säger mmö att det inte alls är det, han tycker mer att jag är arg. Och så fortsätter han; "Du är nog den argaste person jag träffat". Och då är ändå hans chef en jäkligt högljudd sur-arg personlighet. Mmö tycker att jag hetsar upp mig. Och drar exempel att jag kastar fjärrkontrollen om den inte lyder mitt knappande pronto. Ja, kanske jag är arg. Eller sur. Men det är ingen fasad; jag är sån. Jag svär lika mycket i mitt huvud och drar lika dräpande kommentarer för mig själv som för folk i min omgivning. Jag är sån. Och ful i mun är jag. Svär. Fan.
Ändå ligger ironin i att jag ju som allmänt känt fått jobb (och det är jag överlycklig över). På värnhem. Från värmhem tar det fem minuter att cykla hem till mig. Men ändå. Värnhem är Malmös slutpunkt. Det är det första du kommer till, när du kommer till malmö, och det är det sista du ser när du kör ut ur Malmö. Så värnhem är på ett vänster slutet av universum. Och så bor jag norr om slutet på universum, vad fan är det?! Alltså jobbar jag på ytterkanten av världen. Och jag har fem minuter att ta mig till jobbet. Vaknar jag kvart i åtta och tar tio minuter på mig att smeta maskara i ögat, trycka ner en skiva ost i halsen och dra på mig en ful och skrynklig catsuit, kommer jag fortfarande vara i tid på jobbet klockan åtta.
Så jag vet inte var denna flytthetsmani har kommit ifrån, just nu. Kanske människans vanliga olyckssökande. Svårheten att njuta när allt bara är jävligt bra, den destruktiva dödslängtan efter yin och yang. Jag kunde ha skaffat min anorexi eller börjat skura mig i armarna istället. Men det gör jag inte; jag letar efter bo.
Mmö tycker det är kul att kolla på lägenheter. Han sitter uppkopplad mycket på hemnet. Två lägenheter har vi varit och fysiskt tittat på. Den ena var en trashig studentkollektivslya med målade väggar på gränsen mellan slutet av universum och en högtraffikerad rondell som jag frågade mmö om han var på riktigt när vi cyklade därifrån. Den andra var en fin fin runt knuten med svårdefinierade rumsbenämningar och liten balkong, fint fint, och fint fint.
En dag är jag på ett krämparty. Det är j-ä-t-t-e-konstigt. Först tror jag att det är ett riktigt party, och blir överlyckligt überglad för den virtuella inbjudan. Sen förstår jag att det har med hud att göra. Och att må dåligt över saker man inte visste att man kunde må dåligt över. Vi är sex kvinnor som sitter och gnider oss i ansiktet runt ett bord. Jag säger att vi funderar på att flytta. Till ett ställe närmre stan. Så är det någon som frågar var jag bor nu eller om jag säger det självmant och det blir en sån himla schysst reaktion! Kvinnorna i ett unisont utdraget "Aaah.." och så jävlig sympatiserande, djupt förstående nickningar mot mig. Som om alla mina funderingar är befarade och folk verkligen verkligen förstår varför man vill flytta därifrån! Det är vatten på min kvarn.
Idag på morgonen letar jag fram en gammal malmökarta som jag haft forever sedan stockholm när jag nog hade någon trasig idé om att ha den som någon slags flukttrasa på väggen. (Det är efter att jag vaknat och nästan omgående läskigt positiv börjat sjunga studentsången i meningen att sjunga någon första majsång utan att ens harkla bort morgonharkelsrösten innan.) Den är färggrann och fin. Jag breder ut den på datorbordet. Sen gör jag försiktiga små kryss. "Slutet på universum", möllan, centralstationen, gustav, vårt hak nu. Och mmös polares hyrestrea som han eventuellt är sugen på att bli av med och som jag studerar minutiöst när jag är där kvällen innan och dricker bajarosa. Och som tyvärr ligger utanför min nazisnara yta som jag skulle kunna tänka mig att bo på. Jag cirklar fuckyou-fingrarna mot varandra och tummarna mot varandra och visar Mmö var jag kan tänka mig att bo. (Södra innerstaden). Mmö tycker att vi kan bredda oss lite mer. Han vill kika på en lägenhet borta i sina gamla kvarter way off andra sidan pildammsparken som jag kommit på känns lite för långt bort. Och visst känner väl jag hur jag cyklar och svär över tallriken när jag ska hem på kvällarna på precis samma sätt som jag svär nu när jag lämnar värnhems värmande ljus bakom mig och ger mig ut i industrihelvetes jungeln.
Så farligt är det faktiskt inte. Det är jättefint där vi bor nu, grönt och vackert och tjugo minuter på hojkensadeln till överallt. Men ändå, ändå. Om tio år kan jag bo i nåt -iehelvete eller bara eller vad du vill. Men ännu är jag ung och vacker.
Kommentarer
Trackback
