Bröllopet.
Allting handlar om bröllopet. När det är en månad kvar och saker börjar bli rätt så bokade/planerade, handlar allting om bröllopet. Och jag är helt trött. Den fjärde veckan innan bröllopet är jag helt slut på det. Orkar inte mer. Det börjar i ett förbannat dåligt intresse för osa. Som får mig att mer eller mindre bryta ihop tre dagar innan sista anmälningsdag. ("Varför kan dom inte bara ringa för?!") Då börjar jag känna att saker inte är så kul längre. Det börjar kännas ...tungt.
"Vem ska sitta var?"
"Hur många krullockar ska du ha i håret?"
"Hur ska ni göra med ringar?"
På måndagen känner jag att jag leker med elden. Vi träffar vår toastmaster. Han tar saker seriöst som fan och i och med att han inte egentligen är en av den innersta-innersta kretsen får jag känslan att han är där på en arbetsintervju. Han vill "göra ett bra jobb", han vill att saker ska ligga på sin plats, att folk ska skratta när det passar sig och att talarna ska tala i rätt ordning. För en rätt ordning finns det. Ni vet, efter de vanliga trasiga do-and-don'treglerna.
I en timme sitter vi i våran vardagsrumssoffa och pratar om eventuella tal, de eventuella talens eventuella längd, de eventuella talens periodicitet, de eventuella talens talare. Sen känner jag mig om inte ännu mer ...trött. Jag har tappat lite längtan, lite lusten.
Med så jäkla mycket genomplanering och söndertrasat söndertjat känner jag bara att saker kommer att gå åt helvete. Ett tal kommer dra över tiden. Ett bord som inte ska resa sig för att hämta mat kommer att resa sig för att hämta mat. Folk kommer att stå ute och röka under bröllopsvalsen.
Men tänk att jag ska gifta mig! Tänk att jag, som var så jäkla ful och trasig som ingen någonsin skulle vilja ta i med tång och som aldrig skulle bli av med oskulden, ska gifta mig! Tänk att jag mötte någon som både ville ligga med mig och tillbringa sin tillvaro med mig.
"Oj oj ska du gita dig carro! faan vad kul, måste kännas skönt att hitta den rätta till sist." skriver en gammal vän till mig på en jäkligt poppig communitysida. Och jag tänker, att ja, kanske är det det jag har gjort. Men det är så konstigt att labla stackars Mmö som "den rätta". Men visst, han är "rätt". Jag vill inte ens dribbla om framtiden. Lova något evigt och för alltid. Men jag vet att jag skulle fullkomligt älska att vara gift med honom nu och att jag gärna hade varit det de senaste åren. Och jag hoppas att vi kommer vara det så länge vi känner så.
I fyra år har jag suttit brevid honom i vardagsrumssoffan och vi har bråkat och hånglat och kollat på årslånga drivor med simpsons och åmat runt fulla och någon gång har båda gråtit och spelat fredric och knullat och skrattat åt teven eller åt varandra och fan alla de gånger vi somnat och jag dreglat ner hans axel på tröjan.
Häromdagen sa jag till honom: "Jag tycker att du bara blir roligare ju mer tiden går. I början när vi träffades tyckte jag att du var lite smålustig, men nu tycker jag fan att du är helt hysterisk."
Och när Mmö ännu några dagar tidigare säger "Om en månad gifter vi oss" och jag ser hur det glittrar i hans ögon rusar lilla illamåendet över mig i den där nervositetssekunden innan jag blir alldeles varm och börjar glittra som han.
