Värdelös.
Jag slutar att umgås med folk helt och hållet. Jag slutar att prata med folk. Samtidigt slutar jag att göra andra saker; att tänka ut dem och genomföra dem. Det är ungefär samtidigt som jag slutar hoppas, slutar försöka, slutar känna glädje och sluter mig inom mig själv.
Det finns inte ord som beskriver den totala apati som råder efter fem veckor. Pengarna jag hade och som jag var orolig för att de skulle ta slut börjar verkligen ta slut. Telefonen med telefonnumret som jag skickat ut ö-v-e-r-a-l-l-t är förlamat tyst.
Jag skickar sms till mmö att jag inte orkar mer. Han ringer kanske och jag gråter i luren. Han ger mig praktiska råd; kan du inte göra så och så? Fixa såhär och såhär? Och jag skriker tillbaka på honom; Det är klart jag kan! Självklart kan jag väl göra det, också!
Parallellt planeras pampigt bröllop till sommaren. Det borde vara fantastiskt otroligt, hysteriskt att jag funnit "den rätta", att vi ska manifestera oss, att jag inte har en andra tanke om att vakna upp brevid honom under resten av mitt liv. Och vissa stunder håller jag mig lugn i långa perioder, det är mycket som ska ordnas, klänningen är (tacksomfan) klar, men det ska skor till, det ska vara eventuella blommor och tårta.
Men bitter och arg är jag. Stannar datorn till en sekund skriker jag rakt ut. Och någonstans börjar en alldeles rationell röst att planera för att jag inte kan vara kvar här mer. Tänker bröllopet och kärleken och fantastiskt men sätter samtidigt ett slutdatum till hösten när nog får vara nog.
Och jag har mina allra bästa vänner och de har båda varit arbetslösa i ett år och jag förstår inte. Men de är så starka och de är världens bästa. Och jag är inte som dem. Eller; jag vill inte vara som dem. Det har gått fem veckor och jag vaknar vertikalt i sängen på morgonen och får knyta handen under täcket för att överhuvudtaget höja huvudet någonstans. Och någon säger otänksamt "Va, redan?" och då skakar jag av illamående. Och jag undrar om det inte finns något stopp.
Tyst rör jag mig genom lägenheten på dagarna. Kitty är på mig ofta och hon sitter anklagande vid datorn och jamar med den vita musen placerad vid sina tassar och bara enstaka gånger orkar jag med att kasta den till henne så att hon får hämta. Tankarna mal och det är jag jag jag. En dålig intervju analyserar jag sönder i småbitar. I duschen, plockande disken, framför oprah kan ett nytt citat komma upp och jag ommodifierar det i mitt huvud tills jag tycker att det låter verkligen bra och tänker att "så, så borde jag ha sagt.."
Bitter. Jag tittar på teve säkert tio timmar om dagen. Till slut kommer jag på att man nära på kan titta på teve utan uppehåll en hel dag, när det som är eventuellt sebart går in i varandra och byts av. Aggressivt biter jag av mig mina naglar i soffhörnet och försöker hårddra någon sensmoral av livet.
Har jobbat så hårt och haft det så förbannat jobbigt och lidit helvetes djup. Tänk, jag gjorde det för att jag så gärna ville ha en utbildning. Fick utbildningen och gick ur askan i elden. Nu är privatlivet så fantastiskt underbart och yrkeslivet åt totalt helvete. I stockholm var det precis tvärtom. Jag gråter på samma sätt.
Och jag vill inte ens ha nåt hot shot. Bär på självförtroendeknäcken efter praktiken som var en fantastisk grund för arbetslösheten där jag känner hur jag blir mindre och mindre för varje dag.
Min bror fick praktik i samma veva som jag och honom älskade de som fan. Och självklart sitter han fortfarande där på förlängning och har det bra. Så ringer han till mig och han är skojig varje gång och frågar "Har du fått nåt jobb än?" och "Ska inte du ta och klippa håret (och skaffa ett jobb)?"
Honom orkar jag inte heller prata med mer. Vågar inte det. För det jag stod emot i början bryter mig idag i två bitar och jag faller på knä på golvet, håller armarna om mig själv och jag skriker ut gråten och tristessen och ångesten.
Och jag har flera vänner som precis fått egna fina jobb men jag orkar inte fråga hur det går och det är så hemskt för jag vill inte att de ska fråga mig och jag vill inte behöva svara nekande och jag vill inte att höra några tips alls.
Säkert är det bara i mitt huvud och säkert är det mitt eget fel och självklart måste jag ju visa framfötterna och kasta mig fram och dra åt mig. Börjar bli så rädd och tänker att om jag haft det så jobbigt i alla år, och det vägrar ta slut fast allt är omändrat, kommer det alltid vara jobbigt då och kommer jag alltid att stå och balansera på depressionskanten och kommer det alltid att vara ett jävla helvete att leva, även när det är bra?
För jag är så trött nu. På att försöka. Att kämpa. Och varför kämpade jag tre år i stockholm när det ändå bara väntade helvete på andra sidan och det visar ju bara på att det aldrig är någon idé att kämpa och varför ska jag då kämpa nu för ett jobb när det uppenbarligen inte fungerar så?
Är så trött, och orkeslös och viljelös. Jag rör mig mellan datorn och teven. Ibland öppnar jag balkongdörren. Ibland tränar jag, det orkar jag heller inte med snart. Vet inte hur jag kommer ifrån det, vet inte var jag kan köpa orken till att ta mig för något alls och vet inte varifrån jag kan få pengarna till att köpa den för.
Värdelös.
Värdelös.
Värdelös.
