Carrosell's one moment of clarity

Vår bröllopsdag är världens bästa dag. Halva dagen går jag runt och tycker det är jobbigt. Jag vill lyssna på musik, jag vill kolla på days of out lifes, jag vill ha folk runt omkring mig.
Jag vaknar upp hemma hos mina svärföräldrar efter att tålmdigt fått mig själv att somna om och somna om och somna om. Mallewall ligger bredvid mig i 140-bäddsoffan och hon vaknar också och säger "Hej bruden!" och jag känner "Å nej, så jobbigt".

Vi åker till frisören. Min snygga hotta asbra frisör. Hon får göra lite som hon vill. Jag har färgat mitt hår i allra chockigaste plommonröda. Hon volumizar mitt hår och sen blir det så förbannat mycket hår av det att hon inte behöver ha i löshåret som hon har köpt hem enkom för mig. Jag känner mig lite som hon prinsessan med läppstiftet i star wars, Amidala. Frisören har inte sett star wars.

Vi har ganska bra om tid på oss. Jag vandrar osaligt runt i mina svärföräldrars lägenhet och avskyr tystnaden och apatin. Utanför vågar sig havet alldeles oändligt. Jag frågar svärmor om jag får sätta på en skiva. Det får jag. Hon har The solutions Communicate! för den har hon fått av oss.

Svärmor bjuder på en sorts böjda wienerbröd, "kammar", för det ska man äta på sin bröllopsdag, säger hon. Jag pratar med Mmö. Han är hos sin bror. Han låter distanserad. Jag ringer min familj. De är trötta och sura. Mallewall och jag klabbar lösögonfransar på mig. Det känns inte fullt så kul som jag trodde. Jag sliter dem av mig. Sedan målar jag mig hårt med svart maskara, grå kajal, grå ögonskugga och mer maskara. Jag har köpt ett läppstift för 100 kronor. En halvtimme innan vi ska iväg byter jag trosorna och behån och tar på mig klänningen. Då har Mmö kommit, i full mundering. Han känns distanserad.

Det är först när vi åker och träffar fotografen vid dungen som det börjar kännas bättre. Då är det ju något att göra! Vi kör alla poser som jag har skissat ner på ett trasigt a5-papper åt honom. Utom den som Mallewall kallar porrposen. Sen säger vi adjö. Tärnan mallewall och Mmös best man ska möta upp med gästerna och fotografen ska sitta i skogen och vänta på oss. Klockan är 15.45 och det är en halvtimme kvar tills ceremonin ska börja.

Mmö och jag står utanför hans jobb och väntar. Jag står på gallret framför ytterdörren och jag skakar så att gallret skallrar. Mmö ger mig sin kavaj och stryker händerna utmed mina överarmar och han säger att det kommer att bli så bra. Och han säger att han älskar mig. Det känner jag att jag har förstått. När klockan är lite mer än kvart över fyra ringer Mallewalltill Mmö och säger att allt är ready steady Då håller jag på att avlida. Jag har haft ett samtal med mig själv där jag punkt för punkt gått igenom vad det är jag ska göra, som jag brukar göra innan en arbetsintervju ("Nu går jag in där, jag ler och ser trevlig ut. Jag tar i hand med ett fast grepp..."). Sedan går vi till våra cyklar. Vi har inte testat innan men jag kan cykla på min (kära) fula nyacykel med klänningen och skorna. Vi tar fart och vi trampar lugnt och då slår adrenalinet in. Magasinsgatan fram och sedan hittar vi stigen in i dungen och Mmö cyklar först, det har vi sagt och han tutar på den enorma trehornade tutan vi har med oss och jag slår på nyacykeln, Locasantalocas ringklocka. I en buske sitter fotografen.

Vi cyklar genom dungen och ut på hundrastgården och först ser jag ingen men sedan mängden av folk. Jag hör någon skratta och vi cyklar ner bakom dem och slänger cyklarna i gräset och då kommer solen fram. "Fan, vad roligt" säger någon och då känner jag att vi är hamn.

Jag bestämmer mig för att ta av mig boleron jag har på mig, och plockar den alldeles vulgära brudbuketten som ser ut att ha blivit snattat från en nyskottad grav ur cykelkorgen. Den har blivit tufsig.

Jag ställer mig till vänster om Mmö och vi tar varandra i handen och promenerar upp för den improviserade altargången mellan våra vänner och släktingar. Där gräset sluttar står vår vigselförättare och vi har aldrig träffat henne förut och tar henne i hand och hpon har rödbågade glasögon. Vi får stå med ryggarna mot buskaget, snett mot henne och med hela publiken mitt för oss. Jag är så förbannat lycklig.

Min fantastiska vän Eh spelar en fiolvals som hon komponerat själv och hon är så fin i lång lila klänning och tittar på oss med sitt allra mest pillimariska leende. Jag känner Mmö bredvid mig och han som stöttat mig tidigare står och darrar på slänten. Jag darrar inte, jag gråter inte. Jag är så förbannat överlycklig och jag har släkten och vännerna framför mig och alla är så fina, och jag vågar söka med blicken bland dem. Där är schabbiga hantverkare som klätt upp sig i skjorta, kvinnor med nyinköpta  klänningar. Där är Mmös släktingar bredvid mina släktingar och min faster som jag inte sett på tio år. Där är också vänner från stockholm, som jag vet har stigit upp astidigt och suttit och kört. För mig, för honom, för oss, för detta tillfälle.

Så visst kan jag gråta någonstans. Av hysterisk lycka. Men jag vill inte gråta, allting är så fantastiskt bra. Och jag vet att jag står och ler som en idiot men det är som om leendet inte kan ta slut.

Vigselförrättaren talar och det surrar och det surrar i huvudet och jag vill verkligen minnas varje ord hon säger. "Kärleken ska inte vara en boja" säger hon. Jag ler med hela tandraden, jag kramar Mmös hand hårt i min och han är darrigt nervös bredvid mig. Sedan kommer frågan. Hon frågar Mmö först; "Tager du..." Han svarar ja, klart och tydligt, högtidligt. Sedan frågar du mig; "Tager du..." och jag tänker att lite lögn vore det att säga för evigt för det har vi aldrig sagt något om. Vi vill vara med varandra så länge vi vill det, och den dagen vi inte vill det längre, hoppas jag att vi har vettet att bryta upp från varandra. Men i nöd och lust kan jag verkligen lova.

"Ja-a, det gör jag" säger jag. Sedan byter vi ringar och jag får en smäckig med röda cubic zircon och han en slät guldkopia av sin förlovningsring. Min bror sjunger "Bridge over troubled waters" på Mmös ibanez. Då kan jag vilja gråta lite. Han är jättefin.

Sedan är vi förklarade äkta makar och "Stuck in the middle with you" med steelers wheel brölar ut från våran köksstereo. Vi går in bland folket där det bildas en naturlig ring och bombarderas med stenhårda riskorn och det gör skitont och jag får dem i örat. Sedan kramar jag alla på hela festen och jag är så förbannat, hysteriskt lycklig.

Vi har hyrt en lunchrestaurang i närheten som är all ours hela kvällen. Mmö och jag sitter vid honnörsbordet och håller i varandra med en björkbåge i bakgrunden och vi bjuder på buffé och jag lyckas nästan inte äta någon alls för jag ler och jag ler och jag ler. Definitivt inte vindolmarna. Sen håller mamma tal och svärfar tal och tärnan tal och Mmös syskon tal och vi sjunger snapsvisor och dricker minimala shotar med porsbrännvin. Till och med Fritiof och Carmencita lyckas vi riva av, trots att vi praktiskt taget fått lära vår toastmaster den genom att sjunga den för honom  plus att en rad trillar bort i programmet och vi har gitarr och till och med en litentrumkomp på den. Sen skär brudparet upp tårtan och jag river Mmös bit och säger att det var synd om honom att han inte blir gift. Strax innan valsen har Mmö skrivit en låt till mig och jag sitter längst fram med tårarna rinnande när han spelar den inför alla. Vi klarar av bröllopsvalsen "I can't help falling in love with you" relativo och är snabbt uppe på spår efter att ha kommit av oss när stämningen är stimmig runt omkring.

Vi har en alldeles storslagen fest med mycket vårdslös dans och starka drycker som räcker sig till klockan ett när vi ska ut och strax innan två sitter Mmö och jag och badar våra (mina?) söndersargade fötter i hotellets badrum på stortorget i Malmö. Ingen av oss kan somna sedan.

När det börjat bli ljust lyckas jag samla tankarna så mycket att jag faller in i någon slags slummer. De tusentals bilderna från den otroligt fantastiska dagen som bankar på uppmärksamhet har fått ge efter för att jag ska kunna få ett par timmars sömn under den mytiska bröllopsnatten. Men vad annat ska jag tänka på? Det finns ingen dåtid, ingen framåt. Det finns bara nu nu nu nu.

Jag somnar tätt bredvid min man i det totalt runda rummet på hotellets högra hörn och ljuset är ljusgrått  och klockan är fyra eller kanske fem och champagnen har vi inte ens öppnat och chokladen är orörd och jag är så lycklig, lycklig, lycklig.