Satansveckan.
Det är satansveckan som aldrig tar slut. Ju mer jag tänker på att satansveckan aldrig tar slut, desto längre blir den. Jag har levt i 26 år och en 10.000 års lång satansvecka. Vecka 50. Veckan nu. Den som aldrig tar slut.
Det kulminerar på torsdagsmorgonen. Det är då jag kanske först lanserar satanveckans namn. Nästan panik får jag, mellan gröten och liggapåMmö.
För att få mig själv att må bättre i en satansvecka byter jag ut lingonsylten på gröten mot hallon-. Jag sätter fel vante på fel hand. Allt för att bryta mönstret av satan.
Jag har ångest inför satansveckan redan veckan innan, när det inte är satan. På söndagsnatten sover jag dåligt som fan. Jag jagas av något, och jag vaknar, ofta-ofta. När morgonsolen inte alls gryr och damen glidit in en tröstlös liten sömn-flärp går Mmös väckarklocka igång. En timme för tidigt. Tjugo minuter för tidigt för mig. Då är klockan bara 05 någonting. Välkommen till satansveckan.
Jag har fått uppdrag på en skånsk kommun där jag trivs väldigt bra. Jag är anställd som informatör, så det är mitt rätta element. Men sen vill några män på kommunen att jag ska göra en film. "Va? Jag göra film?". För att ingen annan vill göra den. Så då lägger de det på konsulten. Den svindyra, timbaserade konsulten som ska vara så jävla all-round och flukta efter timmar och försöka sälja in sin kropp. Konsulten som får hälften av vad en femtonårig jordgubbsförsäljare på ferieanställning får.
Filmen får mig att svettas. Den får mig att må dåligt. "Sätt din egen prägel på den" säger de hurtflåsiga undflyende männen. "Ni ska fan få se på pr(y)gel" tänker jag. Så jag tar mig i nacken. Biter i det sura äpplet. Jag ringer de förbannade samtalen.
I många timmar står jag sedan tryckt nära till höger om den enorma (femtiotals?-)kameran och nickar och ler med hela tandraden sedan jag fasat ut mitt medverkande alldeles totalt ur ovannämnda bildspel. Ibland fryser jag. Ibland har jag ont i ryggen.
När satansveckan befinner sig någonstans över vad som kan vara en mittenmarkering eller eventuellt bara ett uns av sina enorma eoner av tid inser jag att den inte kommer ta slut. Det kan vara någonstans där i trakten av gröten. Jag som skulle åkt till Linköping och haft julstök med min allra bästis mallewall i hennes astridlindgrenpittoreska hem och gräddat gummor och katter hela helgen och gått och andats där i närheten av folke filbyter och haft det så jäkla bra! It ain't gonna happen. It wasn't meant to be. Det kan jag fetglömma. Rakt av.
Jag hade tänkt jobba och ha det skönt och ligga i stolen på andra kontoret hela fredagen och prata med trevliga reportern och klippa lite bilder och kanske slå en lov bland de dödliga. Sen gå lite tidigt på injobbad flex, ta bussen ner till tåget, kliva på tåget och sedan utmattningssymptomsmässigt sovit hela vägen upp till linkan. Köpt hem en påse chips kanske av något slag och suttit i fåtöljen och jäst och haft det bra. Det blir inte så nu. It ain't gonna happen. För satansveckan är här för att stanna.
