Carrosell's one moment of clarity

Nyårsaftons förmiddag och jag vet fortfarande inte var jag kommer att stå och skrika om lite mer än tolv timmar. Å ena sidan en fest arrangerad i min egen lägenhet, av min man, för min man, med min mans odrägliga vänner, oändliga floder av öl, vrål och fisar. Å andra sidan ett teaterparty i Lund med bland annat min vän Eh och hennes man, knytmiddag och finkultur.

Jag har inte riktigt velat tänka på det. Jag har liksom förträngt hela allt. Mmös partyidé, som jag misslyckades med att kväva även efter att jag på ett mycket tidigt stadium sagt nej.
Jag är jättegärna hos någon annan. Någon annan med oförstörbara väggar, värdelösa inredningsattiraljer och ouppbrytbara golv. Men jag vill inte vara här! Och på nyårsafton!

Med skräck ser jag min älskade pensionärslampa med den stora glaskupan i spillror på golvet. Mina skivor utriva, upprepade, stulna. Soffan fläckad, golvet besudlat, kisslager på toalettens kakel. Jag ser spya och exkrementer och nån som knullar.

Aj.

Jag träffar Eh igår efter jobbet och jag hoppas nog någonstans att träffa henne ska bli det avgörande. Men när vi pratar om nyår blir jag alldeles mute. Jag inser att jag inte har någon, ens en liten uns, aning om vad jag ska göra. Och hon är mjuk och underbar och säger som alltid "Du får jättegärna komma och vara med oss". Det gör mig glad.

Jag ska åka hem och sova på det. Jag går och lägger mig igår och är helt övertygad om att det ska ha kommit över mig som i ett slag direkt jag vaknar vad jag ska göra. Det gör det självklart inte. Jag är precis lika clueless idag som jag varit de senaste 5-6-7-8 veckorna angående den här frågan.

Och nu går tiden allt medans de kör sällskapsresan 2 på svt och jag har sköljt ur kjolen jag hade velat ha och konstaterat att det ser ut som skit med den fantastiskt fina t-shirten jag köpte igår och någonstans djupt hoppades att de skulle funka tillsammans.

Jag har ingen sprit att dricka. Jag har ingen mat att äta. Jag har inga cigaretter att röka när den sidan sätter in. Jag har ingen backup-plan. Ingen framförhållning.

Allt jag har är en planerad frisyr. Som inte kommer att gå att genomföra. Fan.

I övrigt har det här året varit en sån jäkla, störtskön höjdare. Det är synd att det ska ta slut.