Carrosell's one moment of clarity

Jag vet inte varför jag envisas med att gå till doktorn. Det är som ett destruktivt drag hos mig. Ständigt detta nötande hos doktorer och en sorts andlös förväntan att det faktiskt ska vara halsfluss. En sjukdom med en medicin. Som faktiskt går att bota!

Vilket är jävligt ironiskt, eftersom jag sagt att det är halsfluss jag ska dö i. Eftersom jag kommer vägra penicillinet. Penicillinet, det fantastiska otroliga läkemedlet som räddat tusentals och åter tusentals liv genom tiderna. Penicillinet. Gjort av män, för män. För mig gav penicillinet svampinfektion. Det fanns inte med på den manliga testgruppens testlista. Så istället för att ligga och åma mig med svullen hals och högtranspirerande svullen kropp fick jag se hela fittan totalt utslagen, bortkopplad, från världen. Jag kunde inte gå på toaletten. Jag kunde varken göra "nummer ett" eller "nummer två". Stryktåligt toalettpapper var liksom inte att tala om. Eventuellt en mjuk smekning av ljummet mellanhårt vatten och en tropisk saltmättad eftermiddagsbris som torkmedel. Och hela tiden oerhörd smärta. Stingande, kliande, brännande. Sitt ner, stå upp. Du kan inte göra något för du måste absolut röra dig hela tiden. Och du får absolut inte röra dig! De stackars fyra, fem hudflisor som fortfarande finns kvar på ditt innan så relativa glada organ behövs verkligen där för att täcka de blödande, exponerade muskelhinnor som är det enda som finns kvar.

Tack för det, läkarvetenskapen. Tack. Men nej tack.

Idag heter läkaren ungefär Ananas. Han är oerhört skräckinjagande. Jag ser honom innan och han rör sig hetsigt och rocken flaxar kring hans ben och han rycker ett stackars hockeyfrillebarn i armen. "Honom vill inte jag ha" tänker jag. Istället spanar jag in mig på en ung kille med lika flaxig rock men med en vänlig uppsyn och jag söker läsa på hans namnskylt och står det ändå inte där doktor Ananas?

Den gråhårige, grymme doktor Ananas som starkt klingar öststat ger mig en rekordelig åttiotalsundersökning. Det är hosta och klämma på ryggen och grejer i örat och lampor i halsen och tjocka tjocka träpinnar ner och tafsa på stämbanden. När vi rör oss till ett annat rum frågar han om jag är hes också, jag som krypit in på hans kontor och viskat med det sista av talförmåga i mig.

Sen topsar en tant mig i halsen.

Idag säger doktorn åt mig att vila. Dricka varma drycker. Och så ska jag äta värktabletter. Med antiinflammatoriska egenskaper. Han räknar upp några stycken. Jag kommer bara ihåg d-i-k-l-o-f-e-n-a-k. Eftersom hjärnan måste skriksjunga " Jag är Ipren den intelligenta värktabletten! Mot värk och feber en effektiv vän. Smärtstillande, febernedsättande. Jag är Ipren, helt enkelt intelligent. Jag har anti-inflammatoriska egenskaper. Bra mot muskelvärk, ledvärk och ryggvärk. En Ipren 400 milligram hjälper oftast bättre än  två receptfria tabletter med paracetamol, t.ex. Alvedon.  Vid huvudvärk, mensvärk och tandvärk.  Jag är Ipren, den intelligenta värktabletten!" när han pratar.

Han säger att jag ska ta dem i samband med måltid, annars kommer jag få ont i magen. Igår åt jag inga måltider. "Clementin" ropade jag när Mmö kom hem, för det hade jag ätit. Så idag när jag kommit hem äter jag en ibumetin. Jag tror att han tyckte att de var bra, jag förstod inte riktigt. Han frågade om jag brukade äta dem när jag hade mensvärk. Så jag äter en banan till. Så att jag inte ska få ont i magen. Det kan räknas som lunch.

Doktor Ananas har tagit in mig alldeles för tidigt på rummet innan halsflussprovet är klart. Han fipplar otåligt på sin dator. Och håller genomgången för att döda tid. Sen ropar han "negativt!" mitt i en mening. Och sen tar han mig i handen och jag går.

Så vad blev summa summarum av detta?

1. Jag har hittat vår vårdcentral. Skitnära, alldeles bara över gräsmattan.

2. Jag har inte halsfluss. Igen. Så jag slipper dö.

I övrigt;

3. Nu är semester över för Caroline! Imorgon blir det upp i den arla timmen, jamma på ordentligt med de vita glada pillren och sen aldrig aldrig någonsin känna efter under åtta-nio-tio timmars arbetsdag.