Goda vänner.
Jag har en vän som ringer till mig. Kan ni tänka er? Jag har en vän som ringer till mig! När jag mår dåligt och bloggar så kan hon ringa mig. Och fråga alldeles ärligt hur allting är egentligen. Och då blir jag så rörd att jag vill gråta en skvätt bara av det.
Hon ringer mig i förrgår. Hon frågar hur allt är, egentligen. Och då säger jag att allt är bra. Att det går upp och ner. Upp, och ner, eftersom att jag samma dag lagat korv stroganoff och det ringt en massa kompisar till Mmö och frågat om helgen. Hur blir det i helgen? Hur ska du ta dig dit? När ska du åka? På fredag?
Till mig ringer det ingen. Fast jag ska följa med i helgen. Följa med för att det är något som händer. Följa med för att det är en hel helgs party på ett land någonstans långt borta. Men när jag ska åka dit undrar ingen. Jag ska bara åka. Med. Åka med Mmö. Han åker, så då åker jag. Men det är hans kompisar som är där och hans kompisar som arrangerar. Och hans kompisar som ringer till honom och frågar när han ska åka.
Så jag gråter en skvätt ner i korv stroganoffen. Av ren jävla avundsjuka. Och när Mmö kommer in och frågar vad det är viftar jag bara bort allt. Och orkar inte dra det. Igen. Jag torkar mig hårt med dasspapper i ansiktet.
Sen, senare, när vi har ätit korv stroganoffen lägger jag mig i sängen och känner mig slaget modställd fastän jag försöker så förbaskat hårt att inte vara det. Och läser kafka.
"Kafka hade det inte heller så roligt" tänker jag.
Det är då det ringer. Det är Mmö som svarar. Det är honom det brukar vara till. Men nu hör jag på hans röst och kanske är det en uns av klädsam artighet i den som röjer att det nog inte är till honom. Han kommer in i sovrummet och sitter på sängkanten och pratar innan han räcker över till mig.
Och det är till mig! Det är min vän! Som undrar, alldeles ärligt, hur det är! Och jag blir så glad! Så varm! Och sådan sucker är jag för vänlig vänskap att när hon säger att hon tycker att vi inte ska köpa någon lägenhet i malmö utan komma till stockholm och köpa en där istället då staplas hjärnan full av banankartonger på en minut och jag står och viftar med en vit näsduk söderut när lastbilen åker.
Sen är allt bra ett långt tag. Men jag saknar vännerna, det gör jag. De i stockholm eller linköping eller över huvud taget någon annanstans.
