Steamboat Willie.
Det tar mig nog två timmar innan jag lyckas få ner pulsen något sånär okej. Två timmar, under vilka jag ligger och pantar i panik på sängen i en halvtimme, krampar en telefonlur mot örat i en halvtimme, står med ansiktet tryckt mot köksfläkten och kan inte förmå mig att laga mat i en halvtimme. Ligger så halvblundande och stoppar i mig macka under ytterligare en halvtimme. Sedan kan jag ha saktat ner så pass att jag mentalt klarar av att stänga av teven, hänga upp en handduk i badrummet och sätta på en skiva.
Det var grupparbete igen. Ja, det här är jävligt intressant. Fucking jävla student som skriver om det jävla knökiga med att vara student. I alla fall läser jag en fil kand på högskola i Stockholm och programmet i sig baseras på (och hyllas för) sina praktiska inslag. Monstruösa praktiska inslag. Så den större delen av de hundra poäng som jag har läst och den nittifem poäng som jag har betyg på, har inneburit grupparbete. Ja, det här har jag säkert surat över förut.
Så nu är det igen! Vi sitter sammanlinkade vid varsin dator och stereoknappar i symbios i alla timmar på dygnet som finns. Jag jobbar med en fantastisk tjej och det är ett jävla socialt självmord att ha grupparbete. Ofta går det bra. Ibland suckar jag så att lungan spricker. Sen försöker jag vara resonabel och uttrycka mina känslor i enstaviga satser. Sen blir det förhoppningsvis bra, och då får man le. Men eventuellt slår vi ihjäl varann innan tidens slut. Det är vad jag alltid förutspår.
Men inte bara hon! Det är när jag hukar på golvet över ljusen och andas in den syrefattiga röken från stearinet och griper telefonen i min hand. Och jag svär. Som jag svär. Jag är inte ens arg. Men Mmö på andra sidan får ta både känga och satan. Det är ljus som inte går att tända och hyresvärdar som inte sätter på värmen (fortfarande) och folk som skrattar på våningen ovanför. Som skrattar! Jag sitter på huk på mitt utkylda golv och tjurar och svär i luren att de fan ska lägga av att skratta så högt och kopplar det på något vis till att de skrattar eftersom de inte har haft samlag på länge och tror att ett glatt sinnelag ska verka attraherande på den andra parten.
Så det får han lyssna på. Bland annat. Det här är strax innan mackan, företrädande lugnet som infinner sig en rar kvart innan sovläge intas. Sedan ringklocka. Upp. Mer macka. Bussen, tunnelbanan, pendeltåget. Och sen mer grupparbete. I halvtid slafs från en slafskall matlåda. Och sedan bussen, tunnelbanan, pendeltåget i reverserad ordning och start om från ruta ett.
En gång när jag var ung skrev jag en novell som nog aldrig blev klar. I alla fall handlade den om en tjej som blev arg. Och arbetsnamnet på den var "ondskan", vilket den egentligen inte alls skulle heta, utan mer som "ilskan". I alla fall var det en ung tjej på tjugo eller nåt som en dag blev arg på allt och i stora drag trashade allt hon hade och pajjade allt var materia och relationer betydde. Jag tror inte att den blev färdig. I alla fall skrev jag den färdig i mitt huvud så tydligt att jag utan problem idag skulle kunna recitera den stående. Men jag vet att jag tänkte då, att jag måste skriva färdigt. För om jag inte skrev färdigt den skulle den bli sann, och slå in. Undrar var den tagit vägen nu?
Så det är tuffa tider. Mina allra sista veckor som registrerad stockholmare, och dessa upplever jag bakom lås och passerkortsläsare nere på plan 200, tre våningar under marken. På ena sidan. Jag kallar salen för "the grotto". Jag har mått bättre än jag gör nu. Men det här var skönt! Oh yeah, babie, babie..
