Intern perma.
De har inte satt på värmen i studentområdet. Det är mitten av september och elementen i studenternas korridorer står omärkligt kalla. Jag för med handen över dem, prövande, flera gånger om dagen. Med höger hand vrider jag på vredet, för att upptäcka att den står allra längst till vänster som den ska göra. Längst till vänster där plusset grinar fult upp mot mig. Natten till söndagen är det nästan nere på noll. Det är september och ännu har inte bostadsbolaget satt på värmen för 3000 huttrande studenter.
I och jag som kollar på en film på lördagen efter att vi varit nere vid hornstull och ätit indiskt där de har små reklamlappar för sin egen restaurang under glasskivorna på densamma känner oss märkligt kalla. Vi sitter som stoppade plankton på soffan som ingen vill sitta på, invirade i varsin filt och jag har tröja och tröja och en mössa på mig.
"Du ser ut som en hiphopare" säger I, för det är ju ett skällsord.
"Ramones är ju punk!" svarar jag för det är ju det som jag har som tryck.
Idag raggar jag upp en pensionär på roslagsbanestationen. Jag räknar ut att det är en kvart till att tåget ska gå. Jag är för lat för att gå någon annanstans och känner mig märkligt aroused av att få åka roslagsbanan, för det gör man ju så sällan. Ett par dagar innan har jag åkt tvärbanan för första gången, det var en hisnande upplevelse. Men jag har dåligt med koll och jag anar att tjejen inne i blomsteraffären kan ha haft fel när hon okejjade mig att jag visst kunde åka roslagsbanan om jag ville dit jag skulle. Så jag väntar goda tio minuter innan jag tilltalar henne, för pensionärer kan vara lite pratglada och ösa på ordentligt. Och det är ju helt okej, kanske bara inte i femton minuter. Jag frågar vart tåget kommer ta mig. Hon säger att jag nog kommer komma dit jag ska. Hon varnar mig för att gå av i danderyd, för där finns ingenting att se. Bara sjukhuset. Hon föreslår att jag ska gå av i mörby. Men då kommer jag inte till centrum. Så då får jag gå en bit till tunnelbanan. Som heter danderyds sjukhus. Och sen får jag åka därifrån till mörby. Men allt det uppfattar inte jag. Det kommer jag komma fram till senare, när det småregnar lite och jag frågar några som jag tror är nazister och sedan klassifierar som straight edge, hur jag tar mig till mörby centrum när jag tagit mig till mörby. Ja, de har ingen aning. De har samma problem. De vevar lite menlöst med en arm. Jag följer den och hamnar rätt. Tanten säger att jag kan fråga konduktören. Och sen när vi går på tåget är jag så snackig att jag sätter mig hos henne och när konduktören kommer frågar tanten och konduktören verifierar. "Mörby... mm, ja.." Vi pratar om blommor, tanten och jag. För hon har också varit på blomsteraffären. Hon har köpt en ros som hon ska plantera utomhus för det kan man göra. Jag har köpt ljus. Jag öppnar papperspåsen och visar. Jag berättar att de inte satt på någon värme i studentlägenheterna. Då tycker tanten synd om mig. Och alla studenter. Sen frågar hon hur mycket vi har i hyra. Hon har en vän, mjuk finsk brytning och säger roliga synonymer till usch och fy.
När I och jag legat och skakat en stund blir jag som vanligt förbannad. Jag tycker jag är nog påklädd för att inte behöva frysa. Jag har mössa på mig inomhus. Det är mer än lite kallt. Det är rått och utfruset och det har inte varit värme på sen i mars. Så jag sätter på ugnen. Eller båda två. Och stänger dörren in till teverummet och drar för de tunna tunna florgardinerna. I tycker inte att det är helt pk. Men senare, när vi båda insett att vi kommer avlida på den hemska soffan i det allmänna utrymmet, och bestämmer oss för att vänta till nästa reklam och sedan gå in var till sig och bädda ner oss och det blir reklam och vi ska stänga av ugnarna och båda två förförs av deras blossande värme och står som kattdjur och vänder och vrider oss framför varsin och suger i oss av ugnsrostbaserad värme, tycker hon annorlunda.
När jag städar mitt allt mer flytt-tömda rum idag kan jag ha bara armar, eftersom jag rör mig. Men nu på kvällen är raggsockor, dubbla tröjor och klänning över brallorna ett reellt måste. I hörnet som är alldeles tomt har jag möblerat fint med blockljus i olika färger och flera nävar av de 100 värmeljus som jag köpt. Det ger lite jesuskänsla. På en fin bit paketpapper har jag ställt dem.
Till SSSB;
Tack. Tack. Tack. Tack. Tack. Tack. Å alla studenters vägnar vill jag tacka er för den totala avsaknaden av respekt och mänskligt tänkande som ni visar oss. Och visst kan vi väl tåla det här och visst ska väl inte vi tro att vi var värda något alldeles mer. Och visst måste vi inse att de runda 3000 som vi spenderar på att bo i era fashionabla 18-kvadratershålor med egen toalett är högt över den standard som åtskilliga studenter på andra platser i världen någonsin kunnat drömma om. Säkerligen hade de dödat lite eller huggit av ett ben för att få vistas i stockholms råkalla prepubertala midvinterskyla. Jag hoppas att ni inte orkar med att trycka på fire-knappen förräns kära permafrosten slagit till och vi alla sitter infrysta i den.
