Easy, sleazy sunday.
När jag ätit frukost och duschat, för det är ju så skönt, är det nästan med förväntan som jag går ner till tvättstugan för att boka mig en tvättstugetid. Andaktsfullt rör jag benen ner för trapporna. När jag ska tillbaka måste jag åka hiss, jag är ännu för svag för allt annat.
Jag märker hur benen går utan mig. Jag känner mig som en sjuk gammal svag som ser solen för första gången på tusen år. Huvudet och armarna och bålen är tunga och mosiga, de rör sig i ultrarapid. Jag lystrar försenat till fåglarna som sjunger, jag tittar med bobbliga ögon på precis allt som jag passerar. Men benen är på! Benen har ett jävla ös. Som om de vore fantastiskt glada att jag äntligen tar ut dem. Motionerar dem, tar dem på en runda. De för mig framåt i en jävla fart. Fotenframförandra, fotenframförandra. Slökroppen med hänghuvudet ligger som bakåtlutat och flaxar med i vinden. För strax under naveln går det en magisk gräns mellan sex-dagarsfeber och nyvunnen livsgnista.
Det är också benen som väcker mig på natten. Jag drömmer långa fantastiska drömmar om när jag är agent och byter efternamn och beter mig dumt och sen ber om ursäkt och allt blir så jävla bra. Mitt i allt vaknar jag och klockan är gud vet vad och benen sparkar under dubbla filtar och de vill ha uppmärksamhet och de vill ha kärlek och de vill ha basketskor på sina fötter och de vill ha drag, ös, pronering!
Jag vill inte ge dem drag, ös, pronering. Främst vill jag inte göra det när det ännu är natt eller fruktansvärd morgon. Jag drar av dem raggsockorna som de har och låter de andra sitta kvar. Sen promenerar jag dem till toaletten, jag dricker lite vatten, jag bäddar ner mig på rygg och tänker på lugna, sansande saker, innan jag kan somna om igen.
En och två gånger rastar jag benen ut till tvättstugan på dagen, för det fanns ingen penna den första gången. Sen får det vara nog. Sen börjar det också blåsa en massa i Stockholm och rinna en massa vatten från himlen. Så då blir det att jag förskansar mig på mitt rum. Kanske skulle jag kunna ta mig någonstans. Jag har haft feber i sex dagar men sedan I tagit mig på utflykt till prisextra på lördagen och vi inhandlat sushi och fantastiskt rött vin som jag båda inmundigat med stort liv börjar jag ana att kära febern kan ha minskat sin kraft. Minskat, men inte försvunnit. Fortfarande får jag ont i armarna när jag diskar frukosten. Jag börjar dagen med en söt, preparatbelagd Ibumetin 400mg. Hela stockholm ligger precis utanför rutan! Men jag stannar hemma.
Följaktligen så, sedan teve hatar mig och hatar att köra schyrra grejer hela söndagarna vänder jag mig till datorn. Där jag har absolut inte har någonting att göra, facebookar femton gånger på en timme, slår ett otroligt rekord på pinball, laddar hem mama said knock you out, kollar alla mejlar, kollar skolans kurswebb, skänker en tanke till de helgarbetande journalisterna på aftonbladet.se, ratar gamla filer och det var nog allt.
När klockan är 18 och jag fattar att klockan är 18 inser jag att dagen nästan är slut, att det fanns beslut att göra, samtal att ringa och tja.. mat att äta. Fortfarande fryser jag om händerna och fötterna, och huvudet, det är svårt att säga något om. Inget annat att göra än att titta på fear factor för det är det ju bara jag som ser och invänta måndagen.
