Carrosell's one moment of clarity

En dag i april eller mars eller så, för det är på våren, går jag på stan. I Lund. Jag har träffat min vän Eh eller nåt, och precis sagt adjö till henne, och jag är på väg hem. Men inte rakt hem. Först ska jag gå och kolla något någonstans. Säkerligen på erikshjälpen, för jag minns tydligt att det är på stora södergatan eller vad den där jävla namnombytliga gatan heter just där. I höjd med indiska. Jo! Nu kommer jag på! Det var säkerligen tidig april, för det jag skulle göra på erikshjälpen i lund var att titta efter margaritaglas eftersom det lackade mot den traditionella påskfesten hemma hos mmö och mig och jag minsann slagit på den stora trumman och beslutat mig för att bjuda på schyrrans margaritas, för det drack de ju i desperate housewifes och det verkade ju så jävla läskande och schysst. Men det har ingenting med det här att göra.
I alla fall var det relativo svalt men solen sken nerifrån söder och allt kändes rätt så bra. Så sprang jag på en vän till Eh som jag känner lite sådär jag också, och vi har träffats vid massor tillfällen, fester och så. Han hade lockigt hår och lång halsduk och han hälsade på mig och vi kramades och började prata bara sådär. En lång stund. Han hade en pärm på armen. Sen började han prata om pärmen på armen. Och så visade det sig att han var en sån därn ge-mig-pengar-raggare på stan som man får ta långa omvägar runt. Inte en "vad har du för abonnemang"-raggare, men "hej och ursäkta, har du tid en stund, jag heter xx, vet du om att barn håller på och svälter och dör i afrika"-raggare. Och då vred jag mig lite omärkligt i min jacka. Och ville gärna paradera rätt så omgående ner för stora södergatan och skänka mina pengar till erikshjälpen istället. Och kånka med mig högfotade glas hem. Men gullig var han. Och svår var han. Och det är en ganska enkel kakbit att parera dem när de står som vanligt, men en vän-vän kändes svårare att bara blåsa av med en argsint handflatevinkning.
Femtio spänn ville han ha. I månaden. Och han sa att vår gemensamma vän Eh var med. Så jag kände efter i bröstet och är det någon som jag har ofantliga mängder respekt för och som lyser med en sådan jävla pondus så är det hon.
Och eftersom det var sol på stora södergatan och det snart var sommar och jag skickat iväg över trettio arbetsansökningar, så gav jag med mig. På minimibeloppet.
"Men jag går ur direkt om jag inte får nåt jävla sommarjobb" sa jag trevligt.
Det tyckte han var reko. Och hade en rekordelig genomgång av hur enkelt det var att gå ur, om det skulle bli så.
Det höll på att bli så. Men sen blev det inte så. Och sen när de ringde från mitt fantastiska sommarjobb och sa att de ville ha mig så kändes det ju inte alls som det tog emot så mycket att de där stackars barnen som grät och svalt inte behövde göra det mer eftersom jag fanns och jag var god.

Idag ringde det i telefonen när jag låg och masade på sängen och mådde ganska dåligt som jag brukar göra när jag kommer hem från ex-jobbet. Jag svarade så att det lät som jag var full.
Det var en tjej som hette malin som ringde. Hon ringde från företaget. Jag tänkte att hon ville göra en gallup. Jag brukar ställa upp på dem.
"Jag ville backa tacka för att du är givare hos oss" sa hon eller nåt liknande. Så jag reagerade som jag kände att jag ville göra. Jag asgarvade henne i örat. Öppnade munnen till fullo och brölade ut osammanhängande stavelser.
"Jasså var det så roligt?" sa hon. "Ja" sa jag. "Det är inte så himla jobbigt."
Sen blev det ett svårförståligt samtal där jag undrade om det var allt hon velat, om det var något annat som hon ville, och vad som eventuellt komma skulle att hon ville. Men det blev ganska harmlöst. Småkonstigt, men ofarligt. Hon tackade och sa att mina femtio spänn var bra och frågade om jag fått tidningen och om jag tyckte den var bra. Och jag som i ärlighetens namn aldrig öppnat tidningen sa att det var en trevlig tidning och att jag gått med på grund av vännernas grupptryck. Sen frågade hon om jag hade några frågor, för då kunde jag ställa dem till henne just då i detta då. Det tyckte jag var konstigt. Annars kunde jag gå in på den bra hemsidan, sa hon. Annars kunde jag ringa henne igen. Hon kändes ung.
Sen la vi på.

I alla fall hittade jag aldrig några glas på erikshjälpen på stora södergatan i lund där det förresten allt som oftast är skrattretande höga priser. Men det gjorde jag sen när jag åkt hem och knallat runt hörnet på den lokala emmausen och införskaffade fyra sköna drink-drinkglas med svart fot i glas för nätta tjugo spänn. I dem serverade jag sedan hysteriska margarita som var så jävla starka och sjuka och det nästan inte var någon alls som ville dricka dem. Men med kärlek var de gjorda. Mallewall hade saltat kanten på glasen och hennes man hade finkrossat isen och jag hade blandat med sån omsorg de rätta ingredienserna efter exakta mått och shakeat dem i shakern. Vi stor fyra i en högtidlig geometrisk fyrkant sedan och höjde våra glas till himlen och slog dem varsamt samman. Sen drack vi. Och när mina läppar rörde innhållet såg jag i kråkögonvrån mallewall hur hon simultant drack och sedan på samma sätt som jag på samma gång svalde, grinade illa, och slet glaset från kroppen. En minut senare försökte vi skänka bort dem till mindre bättre vetande. Mmös fantastiska trummisvän tog emot min, för han gillade minsann margarita, sa han. Sedan drack han. Och kommenterade:
"Antingen är den jävligt stark. Annars är den jävligt äcklig."

På upphällningen av kvällen när mmö var the last one standing satte han sig med stjärten på duken och rev ner den på golvet med ett av glasen på sig medföljande.