http://-salvation.
Jag tror inte att internet kommer göra mig lycklig, konstaterar jag idag. Efter att jag varit och knackat på hos den stackars febersjuka I och visat henne min nya fina nyckelknippa, låser jag in mig på rummet. Konstaterar att toalampan stått tänd hela dagen. Äter en banan och hivar i två banankartonger i garderoben. Sätter på datorn och sätter på en skiva. När jag har kollat den sida som jag skulle kolla inser jag att det är alles. Eftertänksamt äter jag en clementin och tittar in i multipixliga skärmen. Bläddrar planlöst i snabbmenyn. Får tänka för att komma på vart jag ska. Så att det knakar. Jag ska ingenstans. Så en vän halvtimme efter att jag kommit hem, och redan räknat bort köket som en tillflyktsort tack vare den kompiskära mannen som numera huserar där med sina miljoner små högljudda, fruktansvärda kottar till vänner, inser jag att inget mer fanns att göra. En ganska tröstande tanke egentligen. Att slå sig ner på fällsängen och flappa mellan kanalerna är det som finns som alternativ, sålänge jag inte ska spendera min kväll med att göra rent hushållsnyttiga saker.
Nej, Internet kommer inte att göra mig lycklig. Kanske borde jag redan förstått det, eftersom jag spenderar bokstavligen hela dagarna framför skärmen och kollar mejlen en två-tre gånger i minuten. Förbluffande när intet nytt mejl kommit in. Förbluffande när jävlasatans facebooken blickar blankt tillbaka mot mig. Näe, inte fan är jag lycklig i sal MA219. Att jag överhuvudtaget tror att lilla datorn på sidobordet kommer att ge mig någonting över huvudtaget är om inte så bara en dråplig, men en nästintill infantilt idiotisk tanke.
Men visst hade det varit skönt! Och visst hade det varit en lättnad. Det tar en och en halv minut för datorn att värma upp. En och en halv minut och sen alldeles fantastisk, virtuell lycka över mitt höstångestbleka fräkenansikte. Men det blir nog inte så. Och idag i studentrummet på studentområdet ser jag mig villrådigt omkring och undrar vad fan jag ska ta mig till.
