Världens längsta arbetsintervju.
Efter tre dagar på webben inser jag att mina armar är slut. Musarmen som vid vissa enstaka tillfällen gjort sig gällande förut, blir en stationär vän. Hon skär genom armarna på mig. När jag måste greppa tag i musen och klicka mig bakåt skär det i armarna så att jag vill skrika rakt ut. Det sa de Faaan aldrig nåt om! Jävla dataÅldern! Och inte fAAN får jag dö i KOL-hosta i schyssta gruvan sedan ett ras blockerat igen ingången och räddningsförsöken är lönlösa och vi aldrig får se dagens ljus igen! Näe, inte får jag en krum jävla rygg och en vattnig skål gröt om dagen och sova på halmbädd i arbetskolonierna och skicka ett brev hem en gång om året och använda min farfars morfars systers gamla raggsockor! Nähe! Det blev det inte. Bara ett invalido med armtassarna snyggt inbundna i kronisk gasbinda och armarna som i ett fladdermuskors över bröstet och sitta och titta ut genom fönstret på fåglarna hela dagen och klappa katten (Med Näsan!) och inte få några soc-pengar för borgarpacket fucking hatar mig och stänga av värmen och teliabonnemanget och falla omkull en dag och inte komma upp och tjugofem år är man, och dö!
Långa stunder under vecka två är jag en schysst vänsterhäntare. Jag klickar och drar och flyttar och klipper bilder så det smäller härliga blixtar! Då gör det ironiskt nog inte lika ont heller när jag på eget bevåg klipper bilder som jag tycker är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t roligt.
Jag inser att jag får prioritera om mitt liv. Framför allt de sexton timmarna om dygnet framför datorn. Prioritera ...bort, allt som inte är av relevans. Men jag måste få skriva, tänker jag. Så skriva får jag. Men sen snabbt ladda upp och sen snabbt som fan logga av. Snart får jag börja använda mina korvastumpar till tår.
Jag hade så gärna varit en sån gullig, framåt, trevlig tjej som pratar med allt och alla i tid och otid. Jag hade så gärna svept in på redaktionen i ett moln av rosa himladamm och slagit dem alla med fantastisk häpnad. Men det är svårt. För mig. Att slå alla med häpnad. Och att gå in i en sådan roll och befinna mig i denna roll dag efter dag. Speciellt när lillamy-carro kryper in i korridoren på måndagsmorgonen med nån slags randiga, tramsiga strumpbyxor och hälsar lite försynt och kryper ner bakom första bästa 19-tumsskärm. Gärna två. Och kanske inte förräns framåt nio-snåret drar sitt första sarkastiska skämt eller flinar lite i mjugg för sig själv. Ja, väldigt schysst hade det varit, om man hade varit en sån. Och i smyg tittar jag på de andra anställda och funderar på om de någonsin svept in i dammsörja eller om de också kommit och varit lite veviga och sagt Va? lite för många gånger såsom jag.
Jag är så trött på att vara en klant. På att vara en praktikantklant. Praktiklant. Som säger "Oj" och "Nämen" och "Jasså?" och "Hur?" och "Varför?" och "Vad?" och "Var?" och "När?" Hade bara velat kunna komma in i gunget en gång och öst på. Och sen kanske kunnat jobba lite mer på att svepa folk av deras fötter än att dra långa röda hårstrån från skallbenet när jag eftertänksamt och i stark övertygelse om att jag "kan själv" låter bli att fråga om hur man gjorde det och det eftersom jag inte fan står ut med att fråga en enda fråga till.
Men det finns en anledning. Jag fick bara vara på min gamla avdelning i två veckor. I slutet av den andra veckan började jag känna mig lite mer med bland kopparna. Då hade jag gått omkring och lekt praktiklanten och började övermodigt känna att jag kanske inte var det, lika mycket. Men då skulle jag byta redaktion! Och börja om från scratch med nya namn och personer och inloggningnamn och knepiga satans mac-datorer. Så jag blev praktiklanten igen. Nystöpt och reborn. Och jag som frågat och frågat och frågat och kände att jag inte lika påtryckande behövde fråga så mycket längre, fick en alldeles gyllene paintballpistol med ett heavyshit-laddat fetbatteri med ett tusen miljoners nya frågor. Så trött på min egen röst som så vackert stegrar sig i slutet på meningen. Så nu sitter jag mycket tyst. Slitande och dragande och jammande i håret och det faller röda hårstråtofsar ner på tangentbordet.
Långa stunder under vecka två är jag en schysst vänsterhäntare. Jag klickar och drar och flyttar och klipper bilder så det smäller härliga blixtar! Då gör det ironiskt nog inte lika ont heller när jag på eget bevåg klipper bilder som jag tycker är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t roligt.
Jag inser att jag får prioritera om mitt liv. Framför allt de sexton timmarna om dygnet framför datorn. Prioritera ...bort, allt som inte är av relevans. Men jag måste få skriva, tänker jag. Så skriva får jag. Men sen snabbt ladda upp och sen snabbt som fan logga av. Snart får jag börja använda mina korvastumpar till tår.
Jag hade så gärna varit en sån gullig, framåt, trevlig tjej som pratar med allt och alla i tid och otid. Jag hade så gärna svept in på redaktionen i ett moln av rosa himladamm och slagit dem alla med fantastisk häpnad. Men det är svårt. För mig. Att slå alla med häpnad. Och att gå in i en sådan roll och befinna mig i denna roll dag efter dag. Speciellt när lillamy-carro kryper in i korridoren på måndagsmorgonen med nån slags randiga, tramsiga strumpbyxor och hälsar lite försynt och kryper ner bakom första bästa 19-tumsskärm. Gärna två. Och kanske inte förräns framåt nio-snåret drar sitt första sarkastiska skämt eller flinar lite i mjugg för sig själv. Ja, väldigt schysst hade det varit, om man hade varit en sån. Och i smyg tittar jag på de andra anställda och funderar på om de någonsin svept in i dammsörja eller om de också kommit och varit lite veviga och sagt Va? lite för många gånger såsom jag.
Jag är så trött på att vara en klant. På att vara en praktikantklant. Praktiklant. Som säger "Oj" och "Nämen" och "Jasså?" och "Hur?" och "Varför?" och "Vad?" och "Var?" och "När?" Hade bara velat kunna komma in i gunget en gång och öst på. Och sen kanske kunnat jobba lite mer på att svepa folk av deras fötter än att dra långa röda hårstrån från skallbenet när jag eftertänksamt och i stark övertygelse om att jag "kan själv" låter bli att fråga om hur man gjorde det och det eftersom jag inte fan står ut med att fråga en enda fråga till.
Men det finns en anledning. Jag fick bara vara på min gamla avdelning i två veckor. I slutet av den andra veckan började jag känna mig lite mer med bland kopparna. Då hade jag gått omkring och lekt praktiklanten och började övermodigt känna att jag kanske inte var det, lika mycket. Men då skulle jag byta redaktion! Och börja om från scratch med nya namn och personer och inloggningnamn och knepiga satans mac-datorer. Så jag blev praktiklanten igen. Nystöpt och reborn. Och jag som frågat och frågat och frågat och kände att jag inte lika påtryckande behövde fråga så mycket längre, fick en alldeles gyllene paintballpistol med ett heavyshit-laddat fetbatteri med ett tusen miljoners nya frågor. Så trött på min egen röst som så vackert stegrar sig i slutet på meningen. Så nu sitter jag mycket tyst. Slitande och dragande och jammande i håret och det faller röda hårstråtofsar ner på tangentbordet.
Kommentarer
Trackback
